Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En gudinnas huvud. Av Hugo Steiner-Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gudinnas liuvud
ute stod min åsna med hängande huvud i
det heta solskenet. Jag löste den, glad att
vara fri från mannen och hans ögon, men
oväntat kände jag dem åter i min rygg och
hörde hans vänliga uppmaning att
förkorta min hemväg genom att rida rakt
genom hans trädgård. Hans ögon logo och
förlorade all sin köld när han betraktade oss,
åsnan och mig, där vi båda något trötta och
förlägna stodo i det heta solskenet. Genom
en pergola full av tunga druvklasar gick
vägen brant uppåt, de stora blåröda
frukterna slogo lockande mot min hatt, ströko
mig i ansiktet och doftade hett och sött.
Men jag visste att han stod kvar i
trädgårdsdörren, därför att jag åter kände hans
grå ögon i min rygg, och jag lyfte inte en
hand. Vad tänkte han väl om mig? Där
kommer en karl ridande på en löjlig
förhyrd åsna tidigt på morgonen från Cintra,
för ett sönderslaget stenhuvuds skull,
berättar alla slags tokerier och orimligheter
och drar (det såg han nog tydligt) förvirrad
men överlycklig därifrån. Eller skulle han,
som just rider bort på sin komiska åsna,
vara slugare än jag? Om detta verkligen då
var vad han tänkte, vad angick det mig —
jag kände hans brevlapp i min ficka och nu
efter en plötslig krökning av vägen inte
längre de stickande blickarna i min rygg.
Befriad sträckte jag på mig, glad att kunna
njuta av det härliga landskapet. Framför
mig reste sig mörka trädgrupper, och över
dem stucko gulvita klipptoppar upp i den
mörkblå luften. Vid en steninfattad källa
ville min åsna dricka, jag lät honom hållas.
Han nappade åt sig litet gräs vid en mur
och skrapade nästan skinnet av mitt ben.
Jag blev inte ond på honom, var bara glad
att på hans rygg snart få komma till Penha
Verde, full av otålighet inte bara efter
marmorhuvudet, utan också efter Antonios
förvånade ögon. De logo glatt emot mig
när jag räckte honom brevlappen, de logo
när jag tog marmorhuvudet, drypande vått
som det var, ur hans händer, de logo när
jag lät silvermynten falla i hans hand
och då han stängde trädgårdsporten bakom
mig hörde jag honom vissla glatt. Sedan
dök hans mörka ansikte med de leende
ögonen än en gång upp över
trädgårdsmuren. Huvudet hade jag svept in i min
näsduk, det vilade stadigt mot mina ben
i sadeln framför mig. Dess marmortyngd
tryckte mig, men nu var det mitt. Jag
kände det under min hand, och genom det
våta tyget avtecknade sig dess fina linjer
och också de rostbruna metallsprintarna
som voro infogade på de avbrutna ställena.
Så red jag, som en segrare efter hård strid,
med ömma händer skyddande en
marmorgudinnas huvud, en grekisk skulptur, som
var nära två och ett halvt tusen år gammal,
med en lufsande åsna under mig,
damm-höljd men lycklig in i Cintra.
När jag då skrev de brev ur vilka jag
hämtar dessa minnen, blickade två tomma
marmorögon stelt och tigande på mig. En
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
