Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Hedén — legenden. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hede n—l e g en d e n
se ju också hur oppositionsmännen på
partiets vänstra flygel redan i sin
oppositionella ställning ha en borgen för sympati.
Stormklockan äger i allmänhet a priori vitsord
gentemot Social-Demokraten.» På denna
stämningsanalys, vars uppriktighet insågs av
Hedén, byggde han en av sina litterära idéer.
Vi se den tillämpad i en sympatideklaration
för Ola Hansson, »född till upprorsman men
icke född till att svika — två egenskaper som
måste tillvinna honom samkänsla hos
revolutionens och solidaritetens parti, även om det
icke är såsom politisk upprorsman diktaren
blivit bannlyst». Som hand i handske passade
alltså den oppositionella litteraturkritiken till
den politiska rörelse, vars mål det var att
omstörta samhället ■—• om också på
reformvägen.
Orsaken till att Hedén vårdades som en
juvel av socialdemokraterna och efter sin
»nervösa särlingspolitik» (Branting) under
krigs- och stormklockeår blev galjonsbild på
Social-Demokratens kultursida, där han
kvarstannade till sin död, låg i hans
urkonser-vativa väsen och den moraliska
auktoritet han allmänt åtnjöt i högerkretsar och
bland de bildade i huvudstaden, vilka
egenskaper i lycklig kombination med hans
sarkastiska temperament och kampvissa stil
för första gången skaffade de uppsvenska
arbetarna en kulturfiihrer, som motståndarna
värdigades salutera. Dessutom ägde Hjärnes
lärjunge den kolossala förtjänsten att inte
vara marxist, han t. o. m. föregrep
brams-torpinslaget i regeringen genom att gillande
citera ett yttrande han sade sig ha hört av
Adrians modell i Ossiannilssons Barbarskogen:
»ett rationellt gödningssystem är viktigare än
hela socialdemokratin». Det var därför Hedéns
praktfulla polemik mot Böök riktade sig mot
ytligheten i dennes konservatism, icke mot
konservatismen som sådan, vilken han tog
i försvar på det litterära området. Hedén
hade alltid närmare till Össebvgarn och
Geijers Uppsala än till surrealismens Paris
och expressionismens Berlin.
*
Det är detta den socialdemokratiska
partipressen efterlyser då den läser sin magiska
litania om »Lidforss och Hedén»: en till sin
politiska bekännelse socialdemokratisk
litteraturkritiker som formellt upprätthåller
kamptraditionen med en livfull raljerande stil, en
oförbluffad fighteranda och morska manér,
men i grund och botten gör gemensam sak
med den firade borgerliga kritiken, som det är
den socialdemokratiska ekonomichefens
nyårsnattsdröm att få ge hemortsrätt i sin
tidning, denna må sedan i politiska ting vara hur
utrerad som helst. Och man mer än väl förstår
denne ekonomichef. Hans sylvesternatt med
bokslutet till huvudkudde är nog inte för
munter.
Det är längesedan Hedén skrev att »det är
verkligen intet kulturtecken i fall, såsom det
påstås om delar av vår
stadsfullmäktigegrupp, ästetiker där är ett skällsord». Fredrik
Ström sörjer nu för motsatsen. Men det har
å andra sidan kommit för mycket av
borgerlig estetisk representation, av redingote och
stora famnen över partiets intresse för poesin.
Artikeln i Tidens jubileumsnummer ger vid
handen att svensk socialdemokrati i alla
fall är medveten om de brister som vidlåder
kulturprogrammet och känner på sig att
kritiken av bildning och dikt länge nog fått
löpa i de gamla bekväma hjulspåren. Det är
löftesrikt att arbetarrörelsen själv levererar
argumenten och inbjuder till diskussion. Det
visar att kampandan inte är utdöd, ty med
ett citat från Hedén är den starkast som
även kan smida vapen åt motståndaren.
Men hyllar man inte bara spöket av en
radikal kritik måste frågan inställa sig: Vad
ville på sin tid Hedén? Vad stred han för?
Vad hade han för idéer? Vad är levande och
dött i hans produktion nutilldags? Vad kan
man lära av honom och i vilken utsträckning
bör han, som blev ett helgon inte bara i
Bokstugan utan även i den storstuga som
kallas folkhemmet, kunna bli en varning för
dem som följt i hans spår men funnit vägen
spärrad av en helgonstod ? Tv det räcker inte
att citera Heidenstams ord i Molnvandring:
Bliv ung på nytt och hjälte bliv,
ty nu, just nu vore liv ett liv,
när allt vad du älskar och allt vad du ärar,
förtrampas av hunnernas stormande härar!
Man måste för att stå fast då man svänger
svärdet också göra upp räkningen med det
förflutna, i detta fall tränga bakom
Hedénlegenden.
2.
Fördjupad i studiet av Erik Hedéns karriär
får man ofta tillfälle att citera orden integer
vitæ. Hans vandel var tadelfri. Hans själ
var vitmenad som väggarna i ett
protestantiskt kor. Ett minus — framhåller John Land-
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0479.html
