Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hedén — legenden. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
quist under inflytande av Freud -— för en
litteraturkritiker, till vars uppgifter det hör
att spegla människoandens underjordiska
flora i dikt och roman. Men ett pius, om man
»studerar till kulturpersonlighet». Framför allt
en socialdemokratisk sådan. Arbetare, som i
stället för att sparka fotboll och halsa pilsner
offra sin fritid på självbildningens altare,
hylla av naturliga skäl en puritansk moral
och ogilla personlig slapphet hos studieledaren.
Denne skall helst vara fast, ren, målmedveten
som autodidakten själv. Definitionen på en
ung socialist, »person som dricker mjölk och
läser Sokrates», skulle helst passa in även på
läraren i aftonskolan, föreläsaren i A. B. F.
Folkbildning och nykterhetsrörelse har
mestadels gått hand i hand, och även om atmosfären
inte blivit så rolig, är den roll godtemplarens
renhetsideologi spelat i arbetarnas kamp för
bildning och vett omätlig. Utan tvivel vann
den kringresande föreläsaren Hedén massvis
med poäng, tack vare sin barnasjäl, sin
genomhederliga farbroderlighet, »sin fasta,
viljebestämda, oskyldiga karaktär» (Landquist).
Och det är ingen händelse att f. d.
uppsalastudenten Landquist gav den konkurrerande
sydsvenska kulturpersonligheten Lidforss en
känga — i dödsrunan över Erik Hedén.
»Det har sagts — så föll hans ord i
Studiekamraten —- att Hedén som en frihetens
orädde kämpe efterträdde Bengt Lidforss;
det må tilläggas att hans moraliska auktoritet
var vida högre.»
Moralisk auktoritet! Detta är något
väsentligt. Hedén var inte en stor författare, han
saknade alldeles vad Georg Brandes satte som
kriteriet på en eldande skribent: ljus och
musik i stilen, prosans inre melodi,
»Gjen-skinnet af Lykke eller af Elskov», allt detta
som flödade och brann hos den köpenhamnske
Lucifer. Men han hade annat. Han hade en
mycket stor egenskap, sanningslidelse. Den
var konstitutiv för Erik Hedén. Och en annan
icke fullt så imponerande.Han var en »moralisk
auktoritet». Det hade han kanske aldrig blivit
om han studerat i Lund.
Hur främmande Hedén stod för den s. k.
lundabohemen, som utkristalliserades kring
de radikala studentföreningarna D. U. G. och
D. Y. G. och till ledande andar hade Falstaff
Fakir och Bengt Lidforss, visar bland annat
hans recension av Axel Wallengrens samlade
skrifter 1924. Han ska där lämna ett exempel
på fakirens humor, speciellt greppet att låta
minsta möjliga orsak ha största möjliga ver-
kan, och nämner hur Falstaff som en gång
började frysa om fötterna genast beslöt att
resa till Italien. »Orsaken — kommenterar
Hedén — är vardaglig, men dess verkan i
förhållande till orsaken fantastisk.» Ja, för
uppsalaförhållanden, i folkbildarögon. Men
det var blygsammare motiv än så som satte
de goda lundensarna på snälltåget söderut,
destination Berlin, närmare bestämt »Zum
schwarzen Ferkel». Lidforss kommer ofta i
sina kåserier från lärdomsstaden in på de
frukostar han och hans stallbröder lät duka fram
pa Åke Hans i Lund. Där fattades ingenting.
Medan Hedén åter i sina glimtar från
Uppsalalivet gärna betonar att några fattiga
wiener-brön eller — vid högtidliga tillfällen — en
konjakspudding med nedsatt sprithalt av hänsvn
till närvarande renlevnadsmän var det
lämpliga underlaget för diskussioner i den högre
stilen. Det verkar sundare och så tyckte
arbetarna i Laboremus. Uppsalamiljön var lämpad
att framställa »moraliska auktoriteter» i stor
skala för omedelbar avsättning i
folkbildningsrörelsen. Det var huvudsakligen uppsaliensare
som lämnade materialet till Brunnsviks
folkhögskolas lärarkår. Till exempel Fogelqvist
som yttrade 1910 på Brunnsvik: »Man äter
gröt för det är nyttigare än kaffe och
char-kuterikram.» Vilket Hedén skulle instämt i,
men knappast Lidforss.
I denna otadliga avhållsamhet, lättad av
sång och oskyldigare upptåg, vari även
Richard Sandler deltog,1 lurade emellertid en
fara, faran att bli en putsad idealmodell,
utan kontakt med livets vidrigare sidor. Här
kom också Hedéns svaghet som kritiker att
ligga. Svaghet som kritiker men styrka som
kulturpersonlighet.
Det är betecknande att den författargrupp
som det svenska proletariatet ställt på fötter
efter Hedéns död (Eyvind Johnson,
Lo-Johansson, Martinsönerna, Fridegård) ha det
gemensamt att de slitit hund och i sin tidiga
ungdom gjort bekantskap med livets
bestialiska makter, Lo-Johansson på luffen genom
Europa, Johnson på svältgränsen i St. Leu
1 Oskyldiga upptåg . . . Hedén berättar hur han,
Sandler och några till när de från Stockholm skulle
återvända till Uppsala av misstag råkade sätta sig
på Trälleborgståget, men i sista stund upptäckte att
de kommit på fel tåg. Sandler skulle då skämtsamt
ha sagt att det var svnd, man kunde gärna ha åkt ut
på kontinenten à 1’improvisto. Men det som för
Sandler och Hedén var ett skämt skulle för lundabohemen
ha varit den kärkomna impulsen till ett längre
härnadståg.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
