Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Språket som konst. Av Arne Häggqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språket som konst
Av Arne Hägg qvist
EN STORE Adolf Noreen dog 1925.
Han hörde till den lingvistiska skola, som,
om man vill uttrycka sig positivt, äntligen
lärde oss någonting exakt beträffande språkets
subtilaste beståndsdelar: ljuden, men — om
man vill vara negativ — inte brydde sig
tillräckligt mycket om vad som fanns bakom
eller i ljuden: betydelsen, det andliga
innehållet. Men lyckligtvis hade denne forskare
varit så stor som lärare, att han vetat
inspirera till reaktion mot sin egen teori, och följden
blev, att redan de tidigare av hans många
lärjungekullar snart stod som representanter för
något nytt.
En del av det nya tog t. o. m. form av en ny
vetenskap, stilistik, som föresatte sig den stora
uppgiften att behandla språket som bärare av
andligt innehåll i dettas potentiellt allra högsta
form, skönlitteraturen. Och en av de första
(men ej allra första) stilistikerna var Josua
Mjöberg, som 1911 fick doktorstitel och
docentur på en avhandling om stilen i Tegnérs
ungdomsdiktning. En bok, som ännu i dag
blir läst och under årens lopp troligen betytt
mer än de flesta doktorsavhandlingar med
detta tryckår.
Nu har en ny bok av Mjöberg utkommit, en
liten samlingsvolym med uppsatser från det
kvartssekel, under vilket författaren mest
fungerat som framstående skolman och
vetenskapligt vaken redaktör — man kunde också
säga observatör — i Modersmålslärarnas
förening. Det är sex mycket studervärda Studier
i språkets konst, som åtminstone delvis förut
publicerats i nämnda lärarforum men nu alltså
blir lättare tillgängliga för allmänheten.
Och det som bjuds torde kunna intressera
både professorer och gymnasister, ty den lilla
bokens rikhaltiga innehåll löper utefter
stili-stikens hela skala från teoretiskt till praktiskt:
alltifrån invecklade problem i allmän
språkteori och stilistisk terminologi till direkt
stilanalys och språkvårdsfrågor. Hela tiden
poängteras slutsatserna på ett briljant, nästan
briljerande sätt med klassiska och moderna
citat. Carl Gustaf af Leopold och Carl Gustaf
Laurin ger gemensamt exempel på den re-
toriska figur, som kallas oxymoron, zeugma
illustreras av Elin Wägners »Baby står i
konditori på Stureplan och fotogenen i 18 öre
litern» (i vilket sammanhang kan sådant
skrivas?), paradoxen med en rolig anekdot om
prins Carl o. s. v.
Om man kan tala om en citatglädje, liksom
man talar om berättarglädje, så är Mjöberg
den yppersta representanten. Och detta torde
väl på något vis sammanhänga både med hans
pedagogiska profession och den skicklighet
han presterar i stilistisk analys.
Själva stilanalyserna är nog det bästa i
boken. Essayen Klarhetsdraget i Tegnérs prosa
förklarar mästerligt, varför egentligen Tegnérs
klara stil kan verka så klar — det allra
svåraste är ju att analysera sådan
»genomskinligt klar» stil •—- och det ligger en sympatisk
ödets konsekvens i att just en lärare pekar på
det väsentliga pedagogiska draget hos samme
diktare, Tegnérs »metod att gå framåt i sakta
takt, smälta om och servera på nytt». Och
för dem, som inte har något emot att verkligen
förstå en dikt av mystiskt innehåll, Rydbergs
Längtan, är det otvivelaktigt en god utväg
att läsa Mjöbergs stilkommentar; den är på
sitt eget gebit lika fulländad som dikten.
Så snart det gäller stilens teori, rör man sig
redan i äventyrligare zoner, där även vakna
andar kan gå vilse. Den vetenskapliga
grundvalen är visserligen säkert lagd och en fullt
användbar terminologisk stomme
upptimrad. Dock återstår en hel del i arbetet, innan
man för stilistikens del kommit så långt, att
avhandlingar kan tillverkas som klippfigurer
efter en mall eller maträtter efter ett recept,
och däri ligger naturligtvis både en fara (som
pessimisterna inte underlåter att framhålla)
och en tjusning (som eggat utövarna).
Mjöberg, som sysslar mycket med
terminologin i ett par av sina uppsatser, råkar också
framföra ett och annat av diskutabel valör.
Att parallellism (ett placeringssätt) skulle
betraktas som »en underart under
upprepningen» låter besynnerligt och jävas väl
direkt av antitetisk sådan som t. ex. »Den ene
var mörk, den andre var ljus». För uttryck
Josua Mjöberg : Studier i språkets konst. Gleerups, Lund 1939.
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
