Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Språket som konst. Av Arne Häggqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A r 7i e Hägg qvist
av typen »sörja sorgen ut» finns redan en bra
term, variabel upprepning, som inte tycks
vara känd av författaren. Rent orimlig är
karakteristiken av asyndeton (förknippning
av satser och satsdelar utan bindeord) som
»mera avmätt, behärskat» —- detta är dock ett
av de grepp, sotn just ger upphov till Strindbergs
snabbstil (se t. ex. den kända inledningen till
Röda rummet)! Och på tal om bildspråk
upprepas här den olycksaliga gamla försåtliga
formuleringen, att »det område varifrån
bilden tages, skall vara mera bekant än det som
skall av bilden belysas». Den satsen har en
grumlig logicistisk källa och blir icke försvarlig
utan att stå med en reservation, som är minst
fem gånger så lång som satsen själv.
Vidare kan man tvivla på att Mjöberg gjort
en förnuftig distinktion mellan ord som »poesi»
och »prosa» (obs. ej »vers» och »prosa»). Det
första skall nämligen för honom vara
konstens uttrycksform, det andra det språk, »som
saknar konstnärlighetens stämpel». Frånsett
den absolutistiska djärvhet, som ligger i att
på detta sätt dra gränser i vad som brukar
anses graduellt och relativt, borde man rygga
tillbaka för sådana konsekvenser som t. ex.
att behöva kalla Dickens’ romaner för poesi
eller dålig vers för prosa.
I själva verket torde nog MjÖbergs
språkteoretiska uppfattning inte ha frigjort sig helt
från de gammalfilologiska och populärestetiska
rudimenten. För att visa »Tegnérs stora
skicklighet att klargöra filosofiska idéer» citerar
författaren (riktigt och bra) ett ställe ur
Tegnérs tal över Oxenstierna, men detta —
med sin i dålig mening idealistiska estetik —•
kan ju å andra sidan också sägas vara ett
utmärkt exempel på den store skaldens
förmåga att framställa även rätt orimliga saker
på ett glänsande sätt. Och av en slump (?)
kan något av den Tegnérska felsynen —
traderad genom ytterligare en Tegnér! ■— direkt
beläggas hos Mjöberg, nämligen i hans resoluta
gränsdragning mellan »diktens
sammansättningar» och »prosans». Liksom Esaias Tegnér
d. y. en gång (i en för övrigt snillrik uppsats
om Poesiens språk) räknade »gångare» till
poesins språk men ställde »häst» utanför, är
Mjöberg benägen att exkommunicera vissa
ord t. ex. »distriktslantmätare».
Men detta är farligt, ty även om
»distriktslantmätare» ännu inte dykt upp i någon
betydande svensk dikt, så finns egentligen ingen-
ting, som hindrar, att det snart gör det. Ferlin
har redan »taxeringskalender» i en diktsamling
med den profana titeln Goggles —• ett ord som
varken Tegnér eller Tegnér d. y. skulle gillat
i poetiskt sammanhang — och allmänt kan
man säga, att poesin, även den stora och äkta,
sedan något decennium just excellerar i dylikt
»opoetiskt» ordval (med obestridlig effekt i
uttrycken). Mjöberg påstår, att alla stora
skalder i modern tid tillfört diktspråket nya
ord »av tre slag: dialektord, ålderdomliga ord
och sammansatta ord». 1939 måste tilläggas:
hypermoderna ord (ja, modeord) och
vetenskapliga, tekniska termer. Ty skalderna har för
länge sedan tagit Hjalmar Gullbergs råd ad
notam: ».. . texten till en schlager som alla
känner till: /se där någonting att lära av,/ när
det gäller att göra sig förstådd med poesi.»
Och försökte Ni en gång ta till mönster för Er vers
en välformulerad tidningsnotis,
skulle kanske folk som inte märkte avsikten bli
lurade att lyssna lite grand
till vad Ni hade att säga
om evigheten och den inre världen.
Orsaken till att Gullberg, Ferlin och några
andra uppnått så mättade poetiska värden
med användande av enkla, sakliga, rentav
demonstrativt torra ord får naturligtvis icke
sökas blott i ordens egen så att säga
lexikaliska stilkaraktär. Det är sättet att anbringa
orden, sammanhanget, som till sist avgör, och
det är ingen tillfällighet, att just detta
begrepp, sammanhanget, hör till de oftast
upprepade och framhävda i modern stilteori.
Mjöberg har inte alltid förbisett detta;
tvärtom finns många påpekanden, som går i
motsatt positiv riktning, men en viss svävning
kan man otvivelaktigt märka.
Men Mjöberg är intressant också i sina
inkonsekvenser. Sanningen kan ju aldrig gå helt
förlorad för en klar hjärna, och även när
författaren ibland tycks »försäga sig», hörs som
ett ackompanjemang några av stilistikens
stora grundidéer, t. ex. denna: »Om man
medger, att språket förändras och utvecklas så
länge det är ett levande språk, måste man
också erkänna den enskildes insats i
utvecklingen och betrakta varje användning av
språket, vilken vill ge uttryck åt ett levande
innehåll, som en språklig förnyelse- eller
skapelseakt eller åtminstone som en insats i
språkets liv.»
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
