Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur skissboken. Av Gunnar Ekelöf - Don Juan i skärselden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur skissboken
klackade tofflor med jättelika rosetter,
på huvudet en hög, stjärnströdd strut med
hängande tunt, vitt flor, ungefär av det
slag som kvinnorna vid de franska
medeltidshoven brukade använda . . . Det är
månen, försökte han åter tänka, månen
utklädd i karnevalsdräkt . . . Man måste
då säga att det hon har på fötterna går illa
till det hon har på huvudet och att
ingendera passar ihop med den övriga negligén.
Hon stod där orörlig, med de tomma
ögonen stirrande långt, långt bort. Han
drog draperiet ännu mer åt sidan i det han
reste sig och stolen stjälptes bakom honom
med en tom smäll som om den fallit långt
bort i en ofantligt stor sal, ja, så fjärran som
om den fallit i ett annat århundrade. Då
gled hon plötsligt in i rummet och efter
henne följde andra, alla nakna, i en
glidande rad som om de rört sig utan att gå.
Vaxljuset hade slocknat i draget men
rummet tycktes fyllt av månsken. Vilket
myller av spöklikt skimrande kroppar,
somliga fylliga med ansikten på vilka
minnet av någon glad afton ännu tycktes
dröja, andra spensliga, barfota, med
flätor som hängde ner över magra, barnsliga
skulderblad och med allvarliga pannor.
I rummet, som blev mer och mer iskallt,
utförde de uppställda i rad en spöklik
varieté-balett. Han lade märke till att ingen såg på
honom, alla höll de sina tomma blickar
riktade rakt fram. Och synen var i all sin
hemskhet så vanvettig att den trots
skräcken narrade honom att brista i gapskratt.
Men av skrattet hördes inte ett ljud. Det
var som om tystnaden blivit omätlig nog att
sluka allt, och hela tiden utförde
kvinnogardet längs hans väggar samma ljudlösa,
sprattlande rörelser — de liknade dem
man i marknadstälten får se »kvinnan
utan huvud» göra: spasmodiska, ryckiga
som om de framkallats av galvaniska
strömmar snarare än av levande muskler.
Då iskylan som fläktade in mellan
draperierna började gå honom genom märg och
ben gick han bort och stängde fönstret.
I detsamma var det som om spöksynen
upplöstes och försvann. Men det var inte
bara kvinnorna som bleknade bort, hans
bord med ljuset, luntan och dödskallen
suddades ut, månskenet tycktes sjunka
ner genom golvet, ja, till och med de solida
väggarna i hans kammare blev
genomskinliga och fanns snart inte till. Runt omkring
honom låg hela världen utbredd med vågig,
osäker horisont. Det var natt och endast
stjärnorna tindrade. När hans ögon vant
sig vid detta nya mörker tyckte han sig
skönja osäkra ljus som småningom brann
allt klarare, som tändes ett efter ett allt
längre och längre bort genom rum och tid.
Fester dansades åter i de hängande
trädgårdarna, oljelampor tändes i hyddorna. Bakom
fördragna persienner såg han forna tiders
älskande kvinnor, utsträckta eller otåligt
vandrande i rummen, gläntande på dörrar,
väntande någon mystisk ankomst. På
vem kunde de vänta? Det måste vara på
honom: i hela vida världen fanns ingen
annan. En doft som av torkade rosenblad
slog emot honom. I jorden som öppnat sig
låg omätliga skatter av nakna kroppar
utbredda för hans blick, återställda till
hela sin ursprungliga skönhet, och alla
tycktes de vänta just på honom med tomma,
hänryckta blickar, stirrande upp i rymden.
Var han än satte sin fot var det med knapp
nöd han undgick att trampa på
undersköna lik. På terrasserna satt furstedöttrar
stirrande i glödfaten.
Sjuttonhundratals-brudar sträckte sig mot honom när han
kom, med rörelser som fordom varit
besjälade av en naivt öppen sinnlighet.
Han vandrade kring i illuminerade
parker där lanternorna lyste över
glittrande springvatten, men deras glitter var
falskt ty de stod stilla som isstoder.
Han hörde tunga sidenklänningar frasa,
ur bersåerna nådde honom egendomligt
döda viskningar vilkas innebörd han inte
kunde fatta eftersom ordens betydelse
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
