Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsche som diktare. Av Walter Gross
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Gross
har först upptäckts av mig.» Och i
»Mensch-liches» läsa vi: »Man skall endast då tala,
när man icke får tiga, och blott tala om
det som man övervunnit — allt annat är
pladder, brist på tukt. Mina skrifter handla
endast om mina övervinnelser.» Med stolthet
bekänner han: »Luthers språk och Bibelns
poetiska form som grundval 1’ör en ny tysk
prosa — det är min uppfinning!»
Den lyriska poesin betydde för honom
diktningens grundval och renaste form.
»Man skriver god prosa endast om man
beaktar poesin,» heter det i »Die fröhliche
Wissenschaft». Han beundrade och
vördade Goethes verk, men det var endast en
tysk diktare han älskade verkligt och
gränslöst, vilket han också ständigt med
tacksamhet uttalade: Heinrich Heine. »Det
högsta begreppet om lyrik,» bekänner han
i »Ecce Homo», »har Heinrich Heine givit
mig. Jag söker förgäves i alla riken och
alla årtusenden efter en lika ljuvlig och
lidelsefull musik.»
Ja, musik! Det var det Nietzsche alltid
sökte. »Jag är rädd att jag är alltför
mycket musiker för att icke vara romantiker.
Utan musik skulle livet vara en villfarelse
för mig.» Med denna bekännelse i ett brev
till Georg Brandes berör Nietzsche sitt
väsens kärnpunkt. Musikens element hör till
hans innersta skapnad, och den dionysiska
upplevelsen av musiken var från tidig ålder
hans egentliga hem, romantikerhemmet,
vars kuster han dock aldrig skulle nå. Hans
kamp med Richard Wagners musik hör till
de avgörande upplevelserna i Nietzsches
liv, och ännu ur sinnessjukdomens natt
ropar hans hänryckta stämma: »Sjung mig en
ny sång: Världen är förklarad och alla
himlar fröjda sig.»
Nietzsche ägde i sällsynt skärpa
självkännedomens gåva. »Jag är mycket
oplastisk,» skriver han i ett brev till Erwin
Rohde. Han har verkligen här tytt sitt
väsen rätt. Han vann aldrig någon inlevelse
i plastiken, den italienska och den antika
skulpturens underbara skapelser som han
— i ren lokal mening — måste ha sett,
efterlämnade icke det minsta intryck hos
honom. Pmdast så är hans tolkning av
antiken att förstå: gentemot det apollinska
elementet av vila och skön form, sådant Goethe
och Winkelmann betraktade det såsom
väsensbestämmande för det grekiska,
ställer Nietzsche det dionysiska, musikens
berusning, som betyder rörelse och
upplösning av formen.
Man kan utan fara för överdrift säga att
till grund för Nietzsches mäktiga språkliga
inflytande ligger just — negativt uttryckt
— denna hans oförmåga att fatta gestalten
och formen i deras plastisk-lineära
in-gränsning, ty ur den härrör som positiv
kompensering makten i hans rörliga stil
och den medryckande dynamiken i hans
diktspråk. Icke det stelnade, till form
blivna vara, utan det dynamiska, ännu icke
i formen givna bliva, icke tillståndet, utan
rörelsen är för Nietzsches känsla den
karakteristiska existensformen för allt liv och
för varje gestalt. Han har betecknat denna
övervärdering av rörelsen gentemot
tillståndet, denna betoning av blivat framför
varat, som den tyska människans typiska
egenskap. Så säger han t. ex.:
Vi tyskar äro hegelianer, om det också aldrig
skulle funnits någon Hegel, i det vi instinktivt
tillmäta blivandet, utvecklingen, en djupare
betydelse än det som »är»; vi tro knappast på
berättigandet av begreppet vara.
Eller: »Det tyska väsendet förnimmer sig
själv som vardande. Att vara tysk, det är
att vara stadd i vardande.» Vem tänker
icke här på skalden Hölderlins berömda
ord: »Vi äro intet. Vad vi söka är allt.»
Romantikern Nietzsche kände musiken
såsom sitt väsens medelpunkt, den var för
honom den formupplösande berusningen,
rörelsens och det oändligas konst. Den
betydde för honom lycka och fara, frihetens
andedräkt och lockelsen till kaos. Han har
en gång sagt: »Man får kanske räkna hela
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
