Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsche som diktare. Av Walter Gross
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nietzsche som diktare
Zarathustra till musiken», och man
känner i dessa ord hela stoltheten hos en
diktare, som lyft upp sin ordskapelse ända in
i tonernas värld.
Hans oplastiska, övervägande
musikaliska känsla gentemot natur och landskap
förvandlar landskapet till rörelse och klang.
Dagen och natten äga urtoner, med vilka
de äro hörbara för oss, och även naturens
djupa tystnad blir till ton. Dagens
långsamma svinnande framställes akustiskt och
blir till bortdöende klang: »Dagen
avklingar ...» Nattens tystnad talar och
tonar upp till oss som »dödsstillä larm». Och
in i den lyssnandes stillhet klingar
hemlighetsfull midnattsklockans ton i »Das
trunk-ne Lied». Genom klockan talar natten
själv till oss, midnattens urton har blivit
levande. Det är ingen metafor, högt uppe i
Engadins berglandskap, på Sils-Maria —
»6 ooo fot bortom människa och tid,
»skriver han stolt i »Ecce Homo» — har Nietzsche
förnummit nattens urstämma i klocktonen
som på natten trängde upp till honom.
I »Das trunkne Lied» står Zarathustra i
den tigande natten med sina ledsagare
framför sin hydda:
Men med en gång vände han hastigt på
huvudet, ty han tycktes höra något: då lade han
fingret på munnen och sade: Kommen! Och genast
blev det tyst och hemlighetsfullt runt omkring;
men ur djupet steg en klockas klang långsamt upp.
Zarathustra lyssnade därpå, men sedan lade han
för andra gången fingret på munnen och sade:
Kommen! Kommen! Det lider mot midnatt! O
människa, giv akt . . .
Nietzsche älskar natten och nattens ton,
den är för honom källan och resonansbotten
till hemlighetsfulla ljud. Det är helt i
romantikernas anda, man kan exempelvis
tänka på Novalis. Romantikerns
svårmodiga bundenhet vid skymning, dunkel och
natt finna vi överallt i Nietzsches diktning,
starkast i Zarathustra. Detta hans landskap
är fyllt av rörelse och klang, har ett eget
liv och blir ofta på fantastiskt sätt personi-
fierat och förmänskligat. Blott några
ställen som exempel:
Redan kommer aftonen: över havet rider han,
den gode ryttaren! Hur han vaggar sig i sin
purpursadel, den salige, hemvändande. Himlen ser
klar därpå, världen ligger djupt.
En lång skymning haltade framför mig, en
dödstrött, dödsdrucken sorgsenhet som talade
med gäspande mun.
Vinden blåste in genom mitt nyckelhål och
sade: Kom. Dörren sprang listigt upp för mig
och sade: Gå.
Och solnedgången är alltigenom rörelse:
. . . redan löper stilla över vita hav din kärleks
purpur, din sista, dröjande salighet.
Alla naturens element och ting bli
besjälade och fyllda med liv. Ingenting i
naturen är dött, själva stenen andas. Men
Nietzsche ger icke naturen kroppslig
gestalt, han fyller den med själ, han
projicie-rar egna känslor på naturtingen, vilka sedan
upplevas i människo- eller djurgestalt.
Nietzsche kände sin predestination för
höst, skymning och natt ända från
ungdomen som ett öde, ett romantikeröde.
Därur framsprang sedan — såsom hos alla
romantiker — som motsida längtan till
ljus himmel och sydlig sol, som drev
honom att lämna Tyskland och rotlös vandra
till Södern. Denna romantiska hemlängtan
till Södern, till fulländat gestaltade
kulturer, är en helt tysk företeelse, man kan
blott tänka på Goethe, Winkelmann,
Platen, Stefan George. Så drog också Nietzsche
till Södern, till den italienska himlens
klarhet och glättighet. Med hymnisk
druckenhet bryter denna omättliga ljuslängtan
fram:
O himmel över mig, Du rena! Djupa! Du
ljusavgrund. Stum över det brusande havet har Du
i dag uppgått för mig, Din kärlek och Din blygsel
talar uppenbarelse till min brusande själ.
Tillsammans lärde vi oss allt, tillsammans lärde vi
oss att stiga över oss upp till oss själva och
skratta molnfria. Är Du icke ljuset från min eld?
Har Du icke systersjälen till min insikt? Och
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
