Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsche som diktare. Av Walter Gross
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Gross
vandrade jag ensam: varefter hungrade min själ
i nätter och på irrvägar? Och steg jag upp på
berg: vem sökte jag, om icke Dig, på bergen?
Och allt mitt vandrande och bergbestigande, en
nöd var det blott. Endast flyga vill hela min
vilja, flyga in i Dig!
Så lockar honom »Söderns musik» till
det drömda fjärran, till Italiens ljusa
himmel. Men Venedigs musik ger honom över
kanalernas vatten bekräftelsen på en
rymdlös oändlig ensamhet. Bortvändandet från
världen, hans livs närhet till stjärnorna
klingar allt djupare ur hans dikter, bland
vilka en, »Der Wanderer und sein Schatten»,
erinrar om en bild av Dürer, vars »Riddare,
död och djävul» Nietzsche hela sitt liv
igenom beundrade. I dikten »Auf hohen
Bergen» ropar han efter vänner och
vandringskamrater med ord i vilka stolthet och
svårmod äro sällsamt förbundna. Dock är det
för sent. »Längtans rop dog i min mun . . .»
Nu är det oändlighet omkring honom och
bergens stillhet. Människorna äro långt
borta och ingen av vännerna finner längre
vägen upp till honom. Men i sin stillhet
tänker han på dem och talar med dem i
imaginära samtal vilkas språk är av
övervärldslig skönhet:
Vi ha en gång i livet varit varandra så
nära att ingenting längre tycktes hämma vår
vänskap och vårt broderskap, och det låg
blott en liten spång ännu emellan oss. Då du
ville beträda den, frågade jag dig: vill du komma
till mig över spången? — men då ville du icke
längre, och när jag än en gång bad dig, teg du.
Sedan dess ha berg och forsande strömmar och
allt som skiljer och gör främmande kastats
emellan oss, och om vi också ville till varandra,
kunna vi det icke mer! Men tänker du nu på den
lilla spången, så har du icke ord längre — blott
snyftningar och undran.
Som oändlighetens symboler för den
mänskliga fantasin stå från urminnes tider
himlen, bergskedjan som räcker upp mot
himlen och det vida havet, vars vatten
långt borta vid horisonten rör vid himlen.
Nietzsche lever nu i dessa bilder av berg
och hav, ocn »columbus-motivet» ger hans
oändlighetskänsla den sista tolkningen.
Hans »sjöfararlust» driver honom över
fjärran hav dit där de »saliga öarna» ligga, hans
längtans barndomsland. Och vid slutet, då
Nietzsche-Zarathustras själ som ett
hemvändande skepp är »trött på de långa
resorna och det osäkra havet», då dyker detta
uppfyllelsens land upp vid det oändligas
horisont. Hans blick ser ut »mot fjärran
framtider, vilka ingen dröm ännu skådat, i
en varmare Söder än bildkonstnärer
någonsin drömde». Och med het kärlek omfatta
hans redan bristande ögon detta
framtidens önskeland. Denna vision är den
högsta stegringen och uppfyllelsen av
oändligheten, i vilken diktarens stämma
besvärjande ropar:
Ack, vart skall jag nu ännu stiga med min
längtan! Från alla berg blickar jag ut efter
fader-och moderländer! Men hem fann jag ingenstädes.
Rolös är jag i alla städer och ett uppbrott vid alla
portar.
Främmande och ett hån äro mig de levande,
till vilka en gång mitt hjärta drev mig, och
bortdriven är jag ur alla fader- och moderländer.
Så älskar jag nu endast mina barns land, det
oupptäckta i havet längst fjärran: det manar jag
mina segel att söka och söka.
O mina bröder, icke tillbaka skall er adel
skåda, men ut! Fördrivna skolen I vara från alla
fader- och moderländer!
Ert barnaland skolen I älska: denna kärlek
må bliva er nya adel — det oupptäckta i havet
längst fjärran! Det manar jag edra segel att söka
och söka! —
Så förklingade en stor diktares
besvärjande stämma under det främmande
landets sydliga himmel, där snart den eviga
nattens mörker slog samman över honom.
Vi av i dag lyssna tacksamma och gripna
till denna stämma, ty vi veta nu att
Friedrich Nietzsche blott som diktare, som
konstnär helt kan förstås och att hans verk skall
bli beståndande bland det tyska folkets
stora diktskapelser.
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
