Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Aristophanes’ Plutos 388 f. Kr. — 1940 e. Kr. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aristophanes’ Plutos
satirikerns rätt, för att inte säga skyldighet
att avslöja och i överdrivet format ställa
fram de svaga och sårbara punkterna hos
samtidens offentliga personligheter. Man
begär emellertid icke av Aristophanes samma
upphöjda opartiskhet och kyliga saklighet
som av Thukydides, den kritiska
historieskrivningens fader. Inte ens Karlfeldt har
väl menat, att Demagogisk söndag skulle
förbli eftervärldens slutgiltiga dom. Dessa
reflexioner — quod licet Iovi, licet Carolo
Gerhard — inställa sig, när man tänker på
det sätt, varpå några av dem, som »stå
bakom disken i Mor Sveas statsaffär»,
presenteras i Gullregn. Hårdast går Karl Gerhard
måhända fram mot en av dessa
affärsanställ-das livskamrater. När jag hörde den visan,
kom jag att tänka på Perikles’ ord:
»Kvinnans egentliga beröm består däri, att så
litet som möjligt vara ett föremål för
mannens pris eller tadel.» Men när skämtet
brusade kring den nye hövdingen i
»surströmmingslänet», tyckte sig åtminstone den som
skriver dessa rader på samma gång
förnimma en ton av respekt och reverens inför
en karlakarl.
I sina senare komedier övergår
Aristophanes från politisk till litterär satir.
Strykgossen är — som redan i Acharnema —
framför allt Euripides. Men om också, som
det heter hos Hjalmar Gullberg (Enslingen
på Salamis), lustspelsfäsören Aristophanes
nagelfor hans verk, så att han från
athenarnes gator, från skvaller och hätska dispyter
flydde med tvivel och sång i sitt bröst, så
bör dock icke förglömmas, att häcklaren
till sist, i en berömd vers i Grodorna, bringar
den vise tragöden rättvis hyllning. I Gullregn,
i slutet av andra akten, finnes en kuplett
med litterärt innehåll. När Karl Gerhard här
nämner exempelvis Österling, så sker det
med klar och uppriktig beundran, och han
smyger sig själv »bakom Gullberg som en
sparv i tranedans».
Rien n’est sacré pour un sapeur. Också
med gudarna skämtar Aristophanes. Dock
aldrig med den stadsbeskyddande Pallas
Athena, som kören i Riddarna i stället
fromt hyllar vers 581. Nu vet jag visserligen,
att redan Anna Maria Lenngren brustit i
aktning inför »gamla fröken med egiden».
Men detta är icke någon ursäkt för varje
»pojke utan aga och moral», för att nu
fortsätta Lenngrencitatet. Och i varje fall blev
klassikern förtörnad, ex officio förtörnad
över det »lustiga dubbelliv», som tillskrevs
vishetens och vetenskapens jungfruliga
gudinna. Hade jag varit astynom i
Stockholm, så hade jag förbjudit denna sketch.
För att sammanfatta: Huru pass djupt
Karl Gerhard studerat Aristophanes, det
vågar jag, som sagt, icke yttra mig om ex
cathedra. Men ett ord tillgriper jag:
kon-genialitet. Liksom Aristophanes gav
athenar-ne, så ger Karl Gerhard oss nutida svenskar
sang et nourriture. —
Till sist en liten, mera perifer fundering.
George Sands förut nämnda prolog börjar på
följande sätt:
Aristophane: Mais oü donc me conduis-tu, Mercure?
Mercure: Dans 1’avenir, mon cher Aristophane.
Aristophanes’ Plutos uppfördes år 388 före
Kristus. Är det troligt, att ett skådespel,
skrivet år 1940, kommer att uppföras, resp.
efterbildas år 4268? Den som lever, får se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
