Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk humanism. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
osminkat (det är sant) — framför oss i denna
unge officers anteckningar om fälttågets
vedermödor (som då efter modern
måttstock icke äro något att tala om) samt vidare
om de dåliga dispositionerna och om
konspiratörerna. Kulmen är den 17 augusti:
Vi fingo af ett löst ryckte höra, det de 13 Batl:,
som ligga vid Angela, skolat hälsat Grefve Meijerfeldt
och sagt det han vore välkommen, men att de ej gingo
2 steg längre framm än Regeringsformen och Sverges
Grundlag det tillät, och att de skickat samma annonce
til Pettersbourg, då de afbidade, att ständerne skulle
samlas, för att få veta hvad parti som skulle tagas,
då de vore färdige att våga alt, när Fäderneslandets
säkerhet sådant kräfde. Wi ligga aldeles för nära
högqvarteret för att kunna taga något fermte parti [—
vem kan bättre illustrera detta än Tersmeden själv
och] hans »fermte» öfvergång till att bli kungens
hand-gàngne man —] ty somliga intagas af löften, andra af
en måltid mat, så att vi vore endast 8, som äro färdiga
följa våra hedervärda Camerater af andra Rege:trs
exempel–
Man erinrar sig onekligen, när man läser
dessa anteckningar, med en viss lättnad den
folkliga traditionen från samma krig, som
lever hos Runeberg och i gamle Hurtigs: »Får
jag svansa dit kanon.» Kort sagt, Tersmeden
ger oss ganska oförmedlat båda versionerna.
I dalaresan möter folkets och truppens
domslut, den runebergska diktens Gustav III,
för god för det följe av förrädare, som omgav
honom. Vid Åbovägen vägrade gästgivaren,
som var en gammal man, Tersmeden hästar,
emedan han trodde, att han var en
fronderande officer, som tagit avsked. Det är återigen
gamle Hurtigs syn på saken, som Tersmeden
bevarat från löpande år. Men i början av hans
anteckningar står, som sagt, framför oss allt
detta, som rymmes mellan Anjala och
Klingspor, mellan helt eller halvt förräderi å den ena
sidan och å den andra den byråkratiska
oduglighet, som Gustaf Mauritz Armfelt angriper
i sina brev. Långt före Runeberg ställer han
den emot truppernas och truppofficerarnas
förvånande mod och »uthärdighet utan
exempel». »Herre Gud, med vad framgång vi
kunnat begagna de käcka finnarnas
tilltagsenhet och patriotism, om vi blott velat
göra det i rätter tid och med kraft» — Carl
von Bonsdorffs Armfeltbiografi ger rad efter
rad till fortsättning på det mörka kapitel i
vår historia, vars begynnelse Tersmedens dag
för dag nedkastade anteckningar belysa.
Skarastudierna äro onekligen fcåde
mångsidiga och underhållande —- det slutintrycket
efter läsningen av rektor Iverus’ bidrag tror
jag svårligen skall jävas. Under sin första
ordförande, professor C. Y. Sahlin, var Svenska
humanistiska förbundet mera speciellt
inriktat på försvaret för de klassiska studierna.
Men jag vågar tro, att Carl Yngve Sahlin
dock ej ogärna skulle sett den vidare
humanistiska inställning, som förbundet efter
hand fått, och som dess skriftserie under
professor Ernst Nachmansons ledning
målmedvetet befordrat. Det gamla klassiska
programmet har lysande fullföljts. Bland de
sista två decenniernas skrifter märkas bidrag
som Gunnar Rudbergs på djupgående
primärforskningar byggda bok om Poseidonios från
Apameia, Carl Lundbergs »Drag ur den antika
kulturens liv under medeltiden», Ivar Hjerténs
»Den romerska gladiatorn» och Alarik
Hallströms »Nero Redivivus». Nestorn bland
våra klassiker, professor J. M. Sundén,
publicerade i serien sin sista skrift
»Härskardyrkan under den romerska kejsartiden»
1923, och professor M. P:n Nilsson tillförde
densamma 1935 en magistral egen
sammanfattning av världsberömda studier genom sin
»Homeros. Den grekiska epikens ursprung
och utveckling». Bland förbundets senaste
skrifter möta Gunnar Rudbergs »Antik
världsbild och världsåskådning» och en livfull,
personlig studie över Platons Eros av Sven
Lönborg. Sida vid sida med det klassiska
står emellertid i serien en tätnande skara
skrifter, som representera det allmännare
hållna kulturprogrammet. Erik Falks skrift
om »Dantes uppfattning om ståt och kyrka»
utkom 1917. 1929 bidrog Ragnar Josephson
med en fängslande skrift om René Chauveau,
en fransk barockskulptör i det karolinska
Sverige. Till serien hör vidare Axel L.
Romdahls varma och levande »Svensk
kulturtradition»; där återfinnas ■— för att blott
tillfoga det senaste -—- Curt Weibulls
»Bismarcks fall», Holger Ahlenius’ Tor
Hedbergbiografi, Otto Sylwans roande skrift om »Lyx
och komfort», Börje Knös’ »Guillaume Budé»
och Karl Michaëlssons programmatiska »Det
franska språkets klarhet». Skarastudierna —
för att återvända till dem — ansluta sig
otvunget till skriftserien, sådan den utformats
i allmän humanistisk riktning genom professor
Nachmansons lyckliga val. De fylla sålunda,
också ur denna synpunkt sett, värdigt sin
märkesplats som skriften nr 50 i C. Y. Sahlins,
Hugo Bergstedts och rektor Carl Lundbergs
föryngrade, gamla fina skriftserie.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
