Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Filipstad till boulevard Edgar Quinet. Av Nils Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Filipstad till boulevard Edgar Q u i n et
kusin med kung Amunullah, d. v. s. en av de
landsflyktiga exotiska suveräner, som för
närvarande lära åtnjuta gästvänskap i
England. Säkert är, att till exempel en
huvudstadsbo med undran konstaterar, att den
värmländska släktkänslan är lika avundsvärt
intensiv, hur fjärran led det än gäller. Även
därutinnan är Sigge Bergströms bok
utpräglat provinsiell, men den är ej fördenskull
exklusiv, utan bjuder med värme öppna
famnen åt alla och envar, som med honom
vilja besöka vad som han kallar »de 59
kusinernas» krets, med hemvist omkring
Munkebergs och Finshyttans bruksanläggningar i
Filipstadstrakten. Så gives liksom från sidan
en livlig belysning över den gamla fruktbara,
fina och sega odling, som varit en pelare i
Sveriges ekonomi under åtminstone två
århundraden och som återspeglas i en rad
klassiska verk inom vår nationella litteratur.
Några reflexioner ligga härvid nära till
hands. Värmlands senaste hävder återgiva ej
liksom det vidsträckta Norrlands i främsta
rummet vildmarksbebyggelsens
konfrontation med den gradvis framträngande
industrialismen utan i stället en brytning och
anpassning mellan gamla kulturformer och
den nya, rationaliserande tiden. Därtill
kommer, att den gamla värmländska odlingen
motsvaras av ett folktemperament, som
under tidernas lopp alstrats genom ett slags
mystisk brygd med många olika ingredienser.
Ty det typiskt »värmländska» är — såsom
Sigge Bergström framhävt — en underlig
dekokt, där svenskt, norskt och tyskt smälts
samman med icke obetydliga tillflöden av
finne och tattare. Eller — som författaren
låter sitt språkrör, luffaren Peter säga:
Det är väl bruken, som lockat hit oUka slags folk,
liksom ljuset lockar myggen. Och många stora män
har det blivit av blandrasen. Stora snillen rentav.
Och spelmän, musikanter och lustigkurrar. Men
också många som äro oduglingar.
Den hierarkiska, socialt sett fast graderade
brukskulturen har som ett slags komplement
alstrat ett slags individualistisk revolt.
Luffarnas och tattarnas trotsiga släkte är oss
välkänt både från Selma Lagerlöfs
löwen-sköldska epos och Frödings vandrarpoesi.
Dess livsåskådning utvecklas av Sigge
Bergström, som själv brutit sig ur den
hävdvunna miljön, med följande ord, som även
lagts i en luffares mun:
Alla djur kan tämjas med mat, ser han Bergström.
Dom flesta människor äro djur och tama som hus-
djur. Men mig, luffaren, kan ingen tämja, ty friheten
är mitt livs högsta lycka. Den rike mannen är slav
under sina ägodelar, sina inbillade plikter, sin hustru,
sina barn och sitt tjänstefolk, vars bärgning han skall
stå till svars för. Jag vill skänka det rikaste
hemmanet i Värmland för en molnfri dag i solskenet oppe
i skogarna, vid sjöarna och älvarna, med fågelsången
som sällskap.
Det är en hymn till lynnets spänst mitt i
armodets förnedring, som har sitt motstycke
i de sedan Geijer hävdvunna skildringarna
av brukens eldhärdar mitt i vildmarkens
nedtyngande ram.
Åt bruksliv och vildmarksmystik i deras
inbördes samspel och kontrast har Sigge
Bergström ägnat de flesta sidorna i sin bok
Värmländskt, vilken med bestickande konst
illustrerats med en serie suggestiva bilder i
vitt och svart. Författaren är förvisso en
sen-född »göt», som i lantjunkaren F. L. Rääfs
fotspår spejar efter ålderdomlig och rent av
hednisk religion bland alltjämt florerande
skrock och »skrymt». Han har allsköns
underliga ting att berätta från skog och mark.
Visserligen har han icke, liksom den store
hantverkaren Kevenhüller i Selma Lagerlöfs
diktning, mött skogsrået i all hennes
grönskimrande och ljuvliga härlighet i det klara
solskenet på Karlstads torg, men han har
fångat den förbifarande glimten av hennes
rådjurssprång inne i snårskogens gläntor, ja,
han har dristat se henne rätt i ansiktet och
därav lämnat följande säkerligen vittnesgilla
beskrivning:
Det var ett vackert ansikte. Pannan var ganska
bred; men ansiktet smalnade starkt nedåt, vilket gav
det ett lite rävaktigt utseende. Hakan var liten,
men vittnade likväl obestridligen om både} kraft
och energi. Näsan var rak och spetsig, och de
känsliga näsvingarna rörde sig nervöst. Munnen var liten
med ett på samma gång gäckande och lockande
uttryck. Men det märkligaste var alltjämt de lite sneda
ögonen, som ömsom voro stora och vidöppna, med
smala och starkt välvda ögonbryn, ömsom drogo sig
tillsammans till sneda, smala springor, ur vilka
blicken tindrade och lyste, intensiv och skarp.
Det är minsann ett signalement, som i
fotografisk skärpa borde tillfredsställa också
den mest exakte etnograf eller den mest
pedantiske detektivkommissarie. Och även
om Sigge Bergströms skogsrå i allra högsta
grad delar övriga kvinnfolks egenskap att
vara något ganska förunderligt och
omväxlande, äro hennes förledande drag likväl en
suggestiv reflex från kolmilornas och
vallstigarnas uråldriga Värmland,
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
