Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Filipstad till boulevard Edgar Quinet. Av Nils Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Forssell
ningsnotis anföres om den förre helt
summariskt att han var anställd vid Nordisk
Resebyrå. »Som målare slog han aldrig
igenom.» Sigge Bergström konstaterar
härvid vemodigt, hur slösande livet förfar med
människoödena och hur också en helhjärtad
och egenartad personlighet lätteligen
spårlöst förflyktigas i händelsernas ström. Han
benämner Harald Biljer-Hedgren »allas vän»
och motiverar detta helt enkelt med att alla
hans bekanta voro hans vänner. Han
berättar, att han år 1905 deltog i en fest i
Skandinaviska föreningen i Rom, då det där
spreds ett rykte om att Harald var i
antågande. Det blev ett stim och ett prat om
Harald och Harald och Harald utan all ända.
Ett sorl höres i hallen. Allmän rusning med
påföljd att debutanten i laget av schocken
rent av kastas omkull. På franska, tyska,
italienska, engelska och spanska rörde sig
Harald Bilj er-Hedgren i alla kretsar. Han
kände alla Europas museer och deras
konstskatter, men också de bästa och billigaste
matställena och hotellen på kontinenten och
dessutom värdshusvärdarna, deras hustrur,
barn och bekanta. Det väsentliga var dock,
att han tände en glans av trevnad varhelst
han var med. Han var också en boren
trubadur. Hans visor voro valda med så fin
smak och urskillning, att man ej tröttnade
att höra på honom. Han tillhörde de
gudabenådade individer, som utstråla
feststämning, var de röra sig.
En Lasse Lucidor alltså, med pensel och
luta, transplanterad i sekelskiftets
svenskfranska konstnärsbohem. Och liksom sin
föregångare helt hastigt försvunnen bland de
skuggor, som han själv för egen och andras
räkning så tappert bekämpat med sitt
gnistrande humör.
Om det är en förtjänst hos Sigge
Bergström att ha ryckt en sådan
Svedenhielm-skepnad ur glömskans käftar, så har han
tecknat en fängslande tidsexponent i Ragnar
Ljungmans ynglingagestalt. Bilden får
härvidlag en viss prägel av att författarens
minnen härstamma från hans egen
Sturm-und Drangperiod. Erkänsla och
uppskattning kombineras med någon kvardröjande
irritation från två unga viljors stundom
kanske kärva konfrontationer och uppgörel-
ser. Så skildras Ragnar Ljungman — med sin
något oroande fläkt av disharmoni, sin
blandning av reservation och indiskretion,
som en på en gång fordrande och en smula
hjälplös personlighet. Kanske blandas däri
även minnen av rivalitet ? »Ragnar hade
vackrare ögon än jag.» »Han brukade
också hålla långa och mycket djupsinniga
föreläsningar inför ett tacksamt auditorium
av unga och ibland också sköna damer.» Det
var alltnog en särartad ung konstnär, lika
sparsam med pengar som slösande med sin
arbetskraft och sin hälsa. Sigge Bergström är
i alla händelser ingalunda sparsam i sin
värdesättning av den vid 24 år bortgångne
Ragnar Ljungmans tavlor. Han talar om
vidden och storheten över vissa av
Ljungmans landskap, hans allvarliga, soliga och
äktsvenska målningar, de verk av värde,
som han hunnit med att skapa, de vackra
och stolta förhoppningar; som hårdhänt
stäckts genom hans död.
För att återvända till det tidsbetonade i
Ragnar Ljungmans person, framträder detta
i att litterära och musikaliska element
spelade en så betydande roll för hans
produktion. Den soligt glittrande rymden över
Griegs kompositioner, den känslofulla
symbolism, som förknippades med Arnold
Böcklins verk, medeltidsmystiken i Rydbergs
Singoalla, kavaljersromantiken från »Gösta
Berlings saga» och vildmarkens kärva pust
från »Ådalens poesi» — alltsammans
samlade Ragnar Ljungman i sitt andliga visthus
till näring åt sin konstnärsådra. Vi känna
igen denna typiska yttring av sekelskiftets
konstnärliga mentalitet från Richard Berghs
personlighet och gärning. Risken för att
skaparkraften behäftas med anemi genom
intellektuella hämningar finnes förvisso, men
vinka ej också stora vinster i form av
inspiration och kontakt med samtidens
bärande strömningar? Här liksom annars
kommer det till sist an på den personliga ådran
och verkställigheten.
Det behöver ej sägas, att Sigge
Bergströms volymer fylla högt ställda anspråk
på utstyrsel och dekor och att
illustrationsmaterialet är förträffligt, ofta utsökt samt
intimt sluter sig till texten.
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
