Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/’ i I m k r ö n i k a
Av Herbert Grevenius
K-J TJÄRNORNA BLICKA NED, regi:
Carol Reed, efter Cronins roman, är en
genuint engelsk film om gruvarbetare och deras
inrutade liv, sådant det med regelbundna
avbrott för proteststrejker och ras i gruvan,
gestaltar sig från far till son i ett hörn av
koldistriktet, där havet äter sig in i spärrväggarna
i de kors och tvärs genomstungna schakten.
Ett svartnande sår i den mjuka engelska
grönskan. En atmosfär fylld av hårda
osynliga partiklar, som sakta sargar lungor och
ögon. Blacka och låga huslängor i enformig
rad. Fårade ansikten hos kvinnor och män,
böjda av arbete och umbäranden och ändå
med en viss obeskrivlig nackstyvhet i
hållningen och spåntorrt humoristiska inpass
lurande i misstroget nerdragna mungipor.
Arbetsdagarnas jämngrå flöde,
lördagskvällarnas sportevenemang, strejkens halvsvält och
apati, olycksdygnens stumma och
ångestfyllda väntan på livstecken från de instängda
i schakten. Det är mitt i kampen något
statiskt över denna värld och människorna är
tragiskt medvetna härom. Koldammet faller
och stjärnorna blicka ned.
Miljöbilden kunde inte fångats mer äkta
och uppriktigt men den håller sig vaksamt
på gränsen mellan avslöjande realism och en
artistisk mjukhet, som tvingar detta lilla
kring kolet bittert koncentrerade samhälle av
utsugna och besuttna in under ett större
perspektiv. Historien är enkel nog. Det är
berättelsen om en arbetarpojke, som griper till
boken för att kunna föra sin klass talan
verkningsfullare än hans enkle far förmått och
därvid som så många andra arbetarpojkar,
vars intellektuella hunger arbetat bakom en
liknande föresats, spårar in på en livsstil som
han känner avlägsnar honom från ursprunget
och det som han ansåg vara sin mission. Den
äktenskapliga besvikelsen slungar honom ut i
kampen, mogen att klä i ord och föra ut i
taktik vad som rört sig inom skaran av dovt
förbittrade och galghumoristiskt resignerade
ar-betsträlar. Michael Redgrave ger honom med
ett vackert och rent allvar. Man har känslan
av en personlighet i växt.
Där finns en med öm skarpsyn formad
seen, som med många outsagda ord visar hur
det skaver sig mellan gruvarbstarsonen och
hans gamla omgivning med dess skygga
misstro mot boklärdomen. »Gruvan är god nog.»
Det är föräldrarnas kantiga
överraskningsvisit i sonens — den nyanställda skollärarn —
och hans lilla otäcka stadsdockas i och för sig
inte överdrivet anspråksfulla hem. Det gamla
paret står där en smula tafatt i bästkläderna
men orubbligt i sin benhårda
arbstarkonserva-tism. En gammal trohjärtad pionjär och hans
lejoninna till hustru. En arbetarkvinna med
hårdnade drag och grova händer, beredd på
alla törnar, van att med återhållen andedräkt
lyssna efter alarmsirenen från gruvan. Nancy
Price visar oss ett ansikte som skulpterat av
något mycket hårt material. Det gör
slitenheten över dragen så gripande uttrycksfull.
Det är en lejoninna av samma slag som modern
i Lawrences posthuma pjäs »Min son är min».
Hon har också fast vekare mött oss i
Lindorms lyrik.
Hennes närvaro gör sitt för att föra ut
filmens stora linje. Här fångas mycket mer än
en speciell miljö och berättas långt mer än en
typisk historia. Det finns i bilderna en
mjukhet och även i de upprörda scenerna ett lugn,
som ger stjärnorna tillfälle att blicka ner.
Och ur detta utlöser sig förnimmelsen av
något osynligt segt, något sammanbitet segt
och tåligt, en förmåga att avvakta och se
tiden an, att härda ut i förvissning om en
morgondag, när den nu kommer, på den här
sidan eller nästa, som känns som i bästa
mening engelsk. Liksom »Adjö, mr. Chips» förra
säsongen har denna film något väsentligt och
förebildligt att utsäga om en stor nation.
L.O.-männen vägrar att sanktionera strejken
hur gripna de än är av förslagsställarens
varma vältalighet. De är tveksamma om hans
personliga motiv. De vill ha rent spel, om de
så också skulle tappa en poäng. De i schaktet
innestängda möter döden utan kverulans eller
patetisk anspändhet. De talar in i det sista
lågmält om vardagliga ting, och när
apoka-lyptikern ibland dem tar till orda är det Jo-
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
