Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
hannesevangeliets ord om ljuset i mörkret
som samlar dem i en hjärtats bön, inte
uppenbarelsens kosmiska tumult.
Filmversionen av Siwertz’ »Ett brott» i
Anders Henriksons regi har blivit en verklig
händelse i svensk film. Den måste sätta spår,
tycker man, så utan kompromiss som man här
löpt den artistiska linan ut och ändå fått
publiken med sig. Det är en filmatisering i mycket
nära anslutning till pjäsen. Man har hållit sig
till slutfasen i den degerfeldtska tragedin det
hetsiga dygn, som så skakande avslöjar rötans
tysta och obevekliga arbete inom en gammal
högborgerlig släkt. Liksom i pjäsen skildras
dels hur två förfinade människor själsligt
mais sönder under trycket av ett brott och
dels den nervkittlande gången av en
kriminalundersökning, där spåren från en kuslig
mor-finistlva leder till den förtunnade atmosfären
kring en medlem av högsta domstolen.
Den nyktra skärpa varmed detta patetiska
förlopp utformats har en sober sanningsprägel
som man skulle vilja kalla fransk om det inte
vore så att måttliga korvar skola kaplanerna
hava. Filmen vacklar faktiskt i långt mindre
grad än pjäsen mellan själsskildring och
kriminalgåta, en egenskap hos stycket som på
teatern brukat ytterligare förstärkas, i
Göteborg till den grad att Torgny Segerstedt, som
ju dock måste anses för en ganska gissug
person, strax före sluttablån tippade polisläkaren
som den skyldige. (Jag satt framför och kunde
inte undgå att lyssna.) Filmen utpekar
brottslingarna tidigare och tydligare. Det är en
annan sak att skildringen av Rutger och
Maud så låsts fast vid den krympta dialogen,
att de lämnas tämligen oförklarade. Man hade
trott, att filmen skulle bryta sig ut ur pjäsens
eget naturligt snäva schema, och att den
skulle starkare förberett och fyllt ut i bild,
ställt människorna i fylligare belysning av en
miljö, vars konvention de känt kvävande.
Så har inte skett. Det egendomliga är att
filmen koncentrerat i stället för att breda ut
pjäsens rikedom på stoff. Man har envist slutit
sig kring själva kärnhändelsen. Det är ju
möjligt att celluloiden inte räckt till eller att
man inte fått den att räcka till. Manuskriptet,
signerat Keil-Möller, Idestam-Almquist och
Henrikson, säkert det mest artistiskt sovrade
och minutiöst genomarbetade manuskript en
svensk film bjudit på, röjer en viss överdriven
ängslan att till varje pris motivera och binda
ihop. Allehanda ganska betydelselösa småsce-
ner, utmärkt formade i och för sig, hugger plats
för i egentligare mening atmosfärskapande
episoder. Det är inte scenerna som sådana utan
människorna som skall motiveras. Där en
författare — eller kanske till och med tre — får
ett tillräckligt suggestivt grepp om en seen
och bara dristigt går in i den, brukar den yttre
motiveringen följa av sig själv. Såvida nu
någon överhuvud frågar efter den.
Just därför att det gjorts så många
ledsamma litterära försök i svensk film, känns
emellertid »Ett brott» med sin konkreta blick
på figurerna och frihet från kameralyrism
som en verklig landvinning. Kameran följer
rollen och inte rollen kameran. Det är en
spelfilm som sätter in med på sina ställen
våldsam kraft och lägger ansiktena obarmhärtigt
nakna. Det gäller framförallt det forcerade
förhöret i den döde Hugo v. Degerfeldts
kusliga och inbäddade våning och mötet mellan
far och son i rannsakningshäktet, två
höjdpunkter även i pjäsen, som här följts så nära
intill som är möjligt utan att man hamnat i
filmad teater.
Med Carl Barcklind i justitierådets roll har
den hårda familjepatriarken undergått en
humanisering. Det är något trohjärtat svenskt
över denna tillkämpat bistra ämbetsman,
som tränat sig att hålla förtvivlan tillbaka
med stålblanka romarcitat. Och det är också
ett fint drag detta att vi aldrig ser honom
med sonens ögon. Hur Rutgers tunna skal av
militär behärskning bryter samman under
den psykiska pressen, låter Edvin Adolphson
oss uppleva lika starkt som på teatern, bara
att han här har att spela huvudsakligen på
sitt ansikte, och Henriksons i konturen så
överlägset klara porträtt av den kräsne
dandyn och djärve koloristen Hans med den
evigt äcklade självironin spelande kring den
blaserade munnen, har ingenting förlorat på
överflyttningen. Den minst förklarade av
huvudfigurerna redan i manuskriptet är Maud,
vars rotlöshet mest blir ett talesätt, så mycket
mer som hennes ironiska jargong inte ligger
särskilt väl till i Karin Ekelunds mun. Dess
mer äkta uttryck finner hon för innerligheten
i känslan för Rutger. Ett par av bifigurerna
har skickligt lyfts fram och med några enkla
drag levandegjorts. Dit hör journalisten
Risberg, i sin ganska ofördärvade framfusighet
tagen på kornet av Håkan Westergren och
med adressen till Klarakvarteren osökt
på-knuten. Dit hör framförallt polisintendent
Lilja, denna sympatiskt glanslösa rutin-
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
