Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m krönika
kriminalist, som Gösta Cederlund ger en så
redbar och anspråkslös ämbetsmannapondus.
Liksom »Stjärnorna blicka ned» vill vara en
protest mot det godtyckliga privata
utnyttjandet av en naturtillgång som kolet, så har
Få äro utvalda, en annan ännu inte översatt
Croninroman, filmad i regi av George Stevens
sin udd riktad mot den privata
företagsamheten inom det engelska sjukhusväsendet. Det
är gott och väl. En svensk häpnar mest över
den brutala arten av den profitanda som här
med diskret realism demonstreras mot en
vederbörlig bakgrund av uppoffrande arbete
från läkares och sköterskors sida. Historien
är med all sin vårdade reportageton i
skildringen till och med av så ömtåliga ting som
en epidemi av hjärnhinneinflammation,
alltför påtagligt grov och tillrättalagd och varken
Carol Lombard som den överlägset
yrkesbe-gåvade fast av en, man får hoppas sällsynt
otur förföljd sköterska eller Brian Ahearn
som den på förhållandena hjärtligt utledsne
kirurgen förmår pressa fram några
personligare tonfall. Sitt intresse får den av de
inblickar den mera indirekt ger i engelska
förhållanden.
Den förfinade intellektualiteten både till typ
och spelkaraktär hos en aktör som Ahearn
kommer på ett helt annat sätt till sin rätt i
en filmatisering av Howard Springs »Min son!
Min son!», regi: Charles Vidor, en historia
som börjar i slumkvarteren i Manchester för
att spetsa till sig i West End och Flandern
under förra kriget. Den skildrar en
författarbana, vars jämna och småningom lite bleka
blomning Ahearn vackert övertygar om, och
den skildrar också och framförallt den ur
enkla förhållanden utgångne diktarens
oändliga svaghet för sin son. Han vill hålla honom
ersatt för allt han själv gått miste om i unga
dar. Resultatet blir en charmerande ung
odåga (Louis Hayward) med en
kallglimman-de ljugargåva bortom gott och ont och ett
stänk av road hånfullhet i blicken, så fort den
riktas mot den berömde och bottenhederlige
fadern.
Med all sin lågmälda och hårfina subtilitet
låser historien fast sig och blir ganska
odräglig. Men den flammar upp i en sista brännande
seen strax före slutet: ett eruptivt samtal
mellan far och son i Flandern samma natt
sonen stupar, ett samtal där han med ett
ansikte, som i sin fulländat vackra satanism är
svårt att glömma, sjunger ut sin nihilistiska
självhävdelse mot faderskärleken och sin
oreflekterade tillgivenhet trots allt. Man ser
honom också i skyttegraven, slängande
handgranaterna som en krigets ondskefulla genius,
och slutscenen där fadern efter meddelandet
om att han stupat med en viss dämpad
stolthet noterar hans Victoriakors, inseglet på att
han sonat vad han brutit, har sin ironi, om
medveten eller omedveten hör till det som
man får gissa själv.
Gamla franska filmer flyter opp och gamla
filmer blir sällan som nya. Ingenting åldras
så hastigt som en film och ett vaneord som
utveckling förklarar här inte så mycket. Det
finns någon hemlighetsfull livets lag som gör
att det inte lång tid går att konservera
rörelse på burk. En ytterst välarbstad fransk
film som Spelet om en man, regi: Feyder,
assisterad av Carné, verkar med sina fem, sex
år på nacken redan vissnad. Det är svårt att
säga varför, såvida man inte nöjer sig med
den mera filosofiska förklaringen, att det är
levande ögonblick, som sackat efter och börjat
slockna, relativt till oss. Françoise Rosay är
redan här en så mogen och raffinerad artist
att hon knappast kunnat lägga många tum
till sin växt, men lämnar en underligt kylig.
Vad som bjärt träder i dagen i denna
intensivt studerade historia om en medelålders
kvinnas uppflammande passion för sin
adoptivson är en psykologisk överbrodering ända
till manér. Den åtråvärde unge mannen
väcker löje. Liksom de flesta erotiskt
charmfulla karlar på film, när remsan efter några
år rullas på nytt, verkar han att ha legat en
längre tid i herbarium. På en punkt håller
sig Feyders film helt levande: i avsnitten
kring Casinot och den av Alerme spelade lille
driftige hotellägaren, som samtidigt är krupier
på Casinot. Han är den misstrogna franska
småborgerligheten förkroppsligad och
dessutom vad som brukade kallas en toujours
karl, med ett förvillande drag av Albert Ranft,
sådan man tänker sig honom i hans krafts
dagar.
Färskare verkar »Sången från Montmartre»,
regi: Cloche, en filmatisering av Ghéris »Sjätte
våningen» och ett slags parisisk »Sången om
Gamla stån», där kameran rullar som en
kvicksilverkula mellan lyorna högst upp i ett
ruckel på höjden intill Sacré Coeur. Det är en
mycket underhållande film, och inte tu tal
om att den med sin rörliga och naivt
grovkorniga folklivsskildring och skickligt in-
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
