Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
vävda följmelodi som helhet har en friskare
ton än den beräknande och hjärtnupna pjäsen.
Den blir här också med tillgång till gata, gård
och en takbalkong, som inramning åt den
gracila Janine d’Arcey, i hög grad en
utom-hushistoria. Och sen gör det äkta Paris sitt.
Befriade händer, regi: Schvveikart, är en
ojämn men ytterst fängslande tysk film, en
konstnärshistoria grupperad kring Birgitte
Horney, en skådespelerska med ett egenartat,
slaviskt ansikte och en sträv kantig spelstil,
som här kommer väl till pass för att illustrera
hur den rent oreflekterade driften att snida
i trä hos en ung nordtysk bondkvinna
småningom kanaliseras in i medvetet konstnärligt
skapande. Historien är lång och romanaktigt
slingrande och skattar avsevärt åt en
gammaldags konstnärsromantik om den sköna själen
och det ensliga allt uppslukande kallet. Men
den är kraftfullt formad, med fina detaljer
om konstnärens väg och konsthantverkarens
väg. Man tycker sig uppleva hur de tunga
och vid jordarbetet ännu liksom bundna
händerna småningom får ett friare grepp kring
hammare och mejsel och hur en gnista liksom
tänds därinne i blickens dunkel. Det är en
bildrik film. Kameran tar in det blåsiga
nordtyska landskapet i stora svep med ensamma
gestalter under höga himlar, dröjer sig kvar
i den rustikt bastanta dansfröjden på
bykrogen, låter oss se Berlin med en intim
pregnans som känns ny och dricker slutligen sol
i Italien, suger in de gamla bekanta vyerna i
långa, lättjefulla skott.
Unge Edison, regi: Taurog, den första
delen i en stor Edisonbiografi, väver överdådigt
och mycket fritt samman de mest kända och
tilltalande anekdoterna om den femtonårige
Thomas Alva, hans blida moder och fromma
och stränga fader till ett humoristiskt
idealiserande ungdomsporträtt av en
nationalhjälte med egenskaper, dem varje amerikansk
och kanske också annan gosse bör hava för
ögonen. Örfilarna och de elaka skratten
rubbar endast för några modstulna ögonblick
hans ambition. Han viker inte av från den
snörräta väg han med geniets osvikliga
intuition redan tidigt lagt upp för sig, och
Mickey Rooneys fula, på en gång vakna och
tankspridda pojkansikte gör den satta och
nervöst rastlösa gestalten i den urvuxna
rocken underligt gripande. Det är en diktare
och drömmare som här går sina ensamma
vägar bland äldre och jämnåriga. Och
samtidigt en frisk och oförfärad grabb med en
aldrig vilande praktisk företagsamhet
jämsides med en omättlig nyfikenhet på hur
tillvaron — den del av den som man kan ta
på — ser ut inuti.
Av Stora famnen har Gösta Gustaf-Jansson
tillsammans med regissör Edgren gjort en
mustig folkpjäs, som med nästan schematisk
tydlighet skalar fram den sociala fabeln om
den arbetsfria inkomstens förbannelse och
den proletära tjocka släktgrenens lika rätt
till kakan, inte för att dess medlemmar skulle
vara så mycket bättre utan därför att de är
lika stora fähundar som de andra,
övertygande äkta Kograr, kort sagt. Det är en bister
och sinnrik fabel och den har i denna
förtätade form slungats ut i smittsamt gott
gå-påarhumör. Att manuskriptet inte minst i
uppläggningen är fullt av kantigheter och
fyrkantigheter, gör nu också mindre, så friskt
och levande som det hela spelas med Walléns
satgubbe som sprudlande vitalt centrum,
befriad dock och visligen från de svarta
krus-ningar i själen, som i romanen gör K. A. till
en betydligt mindre godmodig Gluff-Gluff.
Det gäller också figurteckningen i dess helhet.
Som det sig bör i en regelrätt folkpjäs är
de-monin samlad hos en enda person: Henning,
advokaten. Olov Molander gör den
skrämmande uttrycksfull. Mordförsöket mot Bertil
(Allan Bohlin) låter oss verkligen blicka
in i en fördömds ansikte, och Hennings
böjda rygg, då han efter kuppförsöket mot
Koger går ut för att ta till revolvern, är utan
tvivel en självmördares rygg.
Stora famnen blir i filmen Signe Hassos,
där hon som den sociala unga damen fått
knyta släktens bägge grenar samman. Det
har blivit hennes mest distinkta filminsats,
den som gör hennes sceniskt betydligt bättre
dokumenterade begåvning största rättvisan.
Rollen är också ovanligt väl skriven, låt vara
att den sociala hjälpen inte torde ta sig så
unga och morska uttryck. Men hon har
gestaltat en ung radikal högskolit andligt på
pricken, och det faller sig så naturligt att se
denna Eva Richert’ hyllas vid en
långbordssupé på Högskolan efter ett föredrag, som
sannolikt varit både klarögt och klokt och
därtill späckat med statistik.
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
