Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - De eleusinska mysteriernas religion. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De eleusin ska mysteriernas religion
alltjämt deltaga i dem, är en enkel tro, som
härstammar från den utbredda
föreställningen, att det andra livet är en
upprepning av detta livet, även om en nv fordran
tillagts, kravet på ett fromt och rättskaffens
liv.
Man har rätt att fråga, om de eleusinska
mysterierna icke uppkallade djupare tankar
om liv och död. Pindaros säger i ett
fragment av ett förlorat sorgekväde över
athenaren Hippokrates: »lycklig är den, som
efter att ha sett detta stiger ned till
underjorden; han känner livets slut och dess
av-gudarna sända början.» Vad är livets
början? Om vi erinra oss, att de eleusinska
mysterierna voro en fest firad för
höstsådden, komma vi ovillkorligen att tänka
på evangeliets ord: »om icke vetekornet
faller i jorden och dör, så förbliver det
allena, men om det dör, bär det mycken frukt.»
Det berättas, att athenarna sådde korn på
den tillskottade graven och att de kallade
de döda »Demeters folk». Då Demeter icke
har någonting med de döda och deras rike
att göra, måste orden ha en annan syftning.
Deras mening förtydligas av en bild från
en vas, vilken en gång tjänat som gravvård;
dess mittbild är ett tempel, i vilket fem
omsorgsfullt målade sädesax stå. Axet var
heligt, en sinnebild för livets eviga flöde, som
strömmar genom grödan, vilken uppstår
ur den gamla grödans nedmyllade korn,
som strömmar genom
människogenerationerna, vilka avlösa varandra.
1 sin storartade begravningshymn har
Prudentius använt bilden om det
nedmyllade sädeskornet för individens
uppståndelse. Jag anför den i Wallins
omdikt-ning.
Och vissnade lemmar, dem griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.
Det höstliga kornet, som jordas,
ej vintriga månar föröda;
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.
»Den eleusinska reliefen.» K ore,
Triptolemos, Demeter.
De båda gudinnegestalterna återgiva
möjligen två av Fidias skulpterade statyer.
Med denna kristendomens lära stämmer
bilden om vetekornet i verkligheten illa
överens. Det är icke kroppen, kornet, som
återuppstår, utan en ny generation, som
framgår ur den i jorden nedlagda. Det
finnes icke någon som helst antydan, att
grekerna delade föreställningen om
kroppens återuppståndelse till nytt liv. En
sådan lära skulle ha varit främmande för den
gamla tid, som icke kände en medveten
individualism, för vilken individen endast
var en länk i ättens kedja och hade att
bära följderna, vare sig onda eller goda, av
den enskilde medlemmens handlingar. En
sådan tid hade varken behov eller möjlighet
att föreställa sig individens odödlighet,
men den trodde på livets evighet, som
strömmade genom de växlande
generationerna, som sprungo upp, den ena ur den
andra. Intet klarare, intet bättre uttryck
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
