Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harry Martinson
skull. I hennes blick lästes överraskning
och bortlängtan. Blodet på händerna
torkade hon av med en grästott och frågade
undergivet om de tre unga männen, som
hon titulerade caminandos, ville ha matè
att dricka. När de tackade ja, hämtade
hon bombilla och Cuya, hett vatten och
torkade ilexblad. De döda fåglarna hade
nu stelnat. Ett av barnen skar med en
kniv av deras långa ben, som en gång hade
varit kapabla att fly med mer än hästens
hastighet över Paysandus av verklighet
träckade slätter.
*
Många egenskaper meddelade sig ur
pampan, tog formen av känslolägen och
stämningar hos mänskan. Och dessa
stämningar födde åter och åter längtan hem.
Vart? Genom en allé av ting, mot
främlingspunkt och igenkänningspunkt.
Pampan var tjatig och brutal, den saknade
varje slag av beslöjelse. Martin förstod
att om han hade kunnat språket perfekt,
vanemässigt och intill gränsen för leda så
skulle han ha funnit folket inte bara tjatiga
och brutala utan också larviga.
Man tröttnar fort på de stämningar som
avbetade alfalfaslätter bilda tillsammans
med en himmel som sällan för fram några
molnscenerier. Det var en milsdjup
fattigdom i himlakupan utom vid åskvädren.
Därför längtade man efter åskvädren även
om man var rädd för dem — eller rättare
ännu ej skakad till vana av dem.
De var sannerligen världsattraktioner
då de kom om nätterna, plötsligt häftigt
efter bara ett par varningar som av
vagnsbuller i horisonten.
När de rusade fram över pampan lyste
de förutom på den stillastående marken
bara på stupida boskapsflockar som i
djurisk fatalism stodo vända med mularna
mot regnstormen. Man saknade träden
som i andra åskväder, i hembygdsåskväder,
bruka susa, väsa och buga. Man saknade
sanden som i storm vandrar spiralskriande
i öknen. Ty på norra halvklotet ha vi ju
vårt kära Sahara, skröt de. Och man
saknade vattnet som rör sig på havet i storm
och skapar rörelsestämningar av sugande,
eggande och gripande art.
Pampan var död som ett av gräs och
alfalfa snaggigt behårat, platt och ändlöst
lik. Inga böljor rörde sig, inga träd bugade,
inga testar av vegetation flaggade som
strömhetsade alger i havsströmmar.
På detta sätt kände de hemlängtan. De
saknade suset av hembygdens skog och
bruset av hembygdens hav. Det dån man
hörde var luftmassornas dån då de
genomborrades av blixtarna, som av knivstyng
genom en asado, en stek, och dessa blixtar
kreverade elektriskt av luftens motstånd
och delade sig i tusen sprakande grenar.
Det dånade obeskrivligt, det small som av
dynamitskott i tunga gnejsmassor. Man
tyckte att marken skakade, att hela jorden
ristades, men det var luftmassorna som
pressades ner och studsade mot den
dödliggande slätten. Och i centrum av
åsk-orkanen kom virvelregnet snett fallande,
stormtaget, hopvirvlat till vattenbuskar
som blev sprängda och upplösta i yrande
skumkaskader. Eller regnet gick fram
som fallande vandrande väggar av vatten,
snett nedstörtande likt tusen efter varandra
ställda hyvlar. Då skummade och puttrade
det på marken just där varje kaskadfront
vrålade sig ner. Det var som eldspärrarna i
krig, fast här var spärrarna av vatten.
Hela tiden saknade man trädens sus. Det
var något ohyggligt med denna fördödning
i marken och för att inte bli ihjälslagen av
de tusen grenblixtarna som slungades
genom luften flera mil, måste man lägga
sig ned på denna döda svarslösa mark bland
miljoner kokakor som urholkades av regnet
eller sönderstungos av milshöga dropplinjer
hårda som halmstrån.
En lukt av bränt kött kom genom
stormen var gång en ko träffades. Det luktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0556.html
