Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Epitaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigmund, Freuds kultur-psykologi
inordna sig i sina riktiga sammanhang och
dimensioner, överskattning och fördömande
vika för ett mera objektivt, opersonligt
ställningstagande, partitagandet är icke längre
utslagsgivande. Tiden verkar välgörande på
bedömandet av ett verks inneboende värde.
I dessa dagar, då psykoanalytiska begrepp och
föreställningar blivit till tidens
kulturegendom och inom psykologi och filosofi ett slags
pénétratiön pacifique med analytiska
synpunkter ägt rum, kunna vi med större
jämnmod betrakta de förebråelser som höjdes mot
psykoanalytikerna. Det förehölls dem att de
under sin utveckling gjort anspråk på att
ge en universell förklaring av personlighetens
grundelement och en uttolkning av alla dess
strävanden och förvillelser. Denna
förebråelse är icke hållbar. Freud har själv brutit
udden av den, då han skrev:
Denna vetenskap kan endast sällan för sig ensam
lösa ett problem: men den synes kallad att skänka
viktiga bidrag till de mest olikartade områden av
vetandet. Psykoanalysens brukbarhetsfält räcker lika
vitt som psykologins till vilken den fogar ett
komplement av mäktig bärvidd.
Vidare påstods att de psykoanalytiska
begreppen (komplex, libido, förträngning, det
undermedvetna o. s. v.) icke motsvarade
verkligheten. De skulle blott vara antaganden,
konstruktioner, kort sagt en arbetshypotes
och framför allt produkter av Freuds
fruktbara fantasi. Freud värjde sig mot
förebråelsen:
Motståndarna sågo i psykoanalysen en produkt av
min spekulativa fantasi och ville icke tro på det långa,
tåliga, förutsättningslösa arbete, som nedlagts på dess
uppbyggande.
I den sista förebråelsen döljer sig en vida
farligare, den nämligen som härleder sig ur
Wundts fysiologiska psykologi — att
psykoanalysen icke ägnar någon uppmärksamhet åt
själslivets biologiska orsaker. »Psykoanalysen
gör rättvisa åt den mänskliga
sexualfunktionen, i det att den ända in i detalj följer dess
av många diktare och åtskilliga filosofer, men
av vetenskapen aldrig erkända betydelse för
det andliga och praktiska livet», skriver Freud,
och på ett annat ställe: »Efter fullgjort
psykoanalytiskt arbete måste vi finna
anknytningen till biologin och få vara nöjda om den
redan nu i den ena eller andra väsentliga
punkten synes säkrad.» Vi ha så kommit
fram till den viktigaste invändningen mot
psykoanalysen, nämligen den om
»pansexua-lismen». Som om Freud skulle ha »sexuali-
serat» människans hela själsliv. Det är denna
förebråelse för en grov, kulturfientlig
materialisering, som höjes mot honom. Låt oss lyssna
till hur Freud själv vill ha begreppet libido
förstått:
Dessa kärleksdrifter kallas nu i psykoanalysen a
potiori och efter sitt ursprung sexualdrifter. Flertalet
»bildade» ha känt denna namngivning som en
förolämpning och hämnat sig för den genom att slunga
förebråelsen för »pansexualism» mot psykoanalysen. Den som
anser sexualiteten vara något skamligt och
förnedrande för den mänskliga naturen, honom står det ju
fritt att betjäna sig av de förnämare uttrycken Eros
och erotik. Jag hade också själv från början kunnat
göra det och hade därigenom besparat mig mycken
motsägelse. Men jag ville det icke, ty jag undviker
gärna medgivanden åt de klenmodiga. Man kan icke
veta vart man kommer på den vägen: man ger först
efter i ord och sedan undan för undan också i sak.
Jag kan icke finna att det ligger någon förtjänst i
att blygas över sexualiteten; det grekiska ordet Eros,
som skall mildra skymfen, är dock till slut ingenting
annat än översättningen av vårt ord kärlek, och
slutligen, den som kan vänta behöver icke göra några
eftergifter.
Thomas Mann skriver:
I denna lära ingår ett element av andlig
sinnesinställning, som inskränker sin antiintellektualism till
kunskapen utan att tillåta den att gripa över på viljan.
Och denna andlighet är just förbunden med den idé
vars predomination i hans lära väckt de häftigaste
motsägelserna, därför att den kristna fördomen har
vant oss att se den i orenhetens och syndfullhetens
ljus: med könets idé. Då Freud beskriver döds- och
destruktionsdriften som det levandes strävan att vända
tillbaka till det livlösas spänningslöshet och låter
detta »Tillbaka!» överkorsas av könet såsom den
»egentliga livsdriften», med vilken ensam all inre tendens
till högre utveckling, förening och fullkomning är
förbunden, förlänar han sexualiteten ett anlag till
revolutionär andlighet som kristendomen var fjärran från
att tillerkänna den.
Hur helt annorlunda ter sig icke för oss denna
vetenskapliga tankebyggnad, som försöker
upptäcka grunden för våra sympatiska och
antipatiska känsloströmningar och genom en
genial induktiv metod överföra dem på själva
kulturens företeelser. Dock möta vi en ny
invändning. Freuds problem skulle vara
kliniskt, sättet att lösa det psykologiskt. Kan
över huvud en kunskapsmetod som upptäckts
för helande av sjukdomstillstånd också
användas på det normala själslivet? Om värdet
av det patologiska som väg och medel till
kunskap äro tänkarna eniga. Bergson påvisar
att mycket av det viktigaste i denna värld
uträttats av människor med neurotisk
läggning, och Nietzsche framlade att »det icke
gives något djupare vetande utan
sjukdomserfarenhet och att all högre hälsa måste ha
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
