- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
511

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Vår tids spegel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sigmund, Freuds kultur-psykologi

tid samma existensbetingelser länkade dem i
krigstillståndet och höllo dem kvar däri.

(Sur la pierre blanche.)

Medan den holländske kulturhistorikern
vänder sig till historien och förgäves bemödar
sig att ur den utläsa riktlinjerna för
framtiden, går själsläkaren Sigmund Freud till det
djupaste inom människan för att där finna
möjligheten till läkedom. Också för honom var
det givet att vår kultur är sjuk. Den nevrotiska
principen, som är den patologiska följden av
en förträngning, gav, tillämpad på vårt
kulturtillstånd, den överraskande diagnosen att
detta är att likställa med en
förträngnings-nevros. Vår kultur är för Freud en »alltigenom
osäker, alltigenom labil skenfullkomning och
skenharmoni, i släkt med det tillstånd i
vilket en nevrotiker utan vilja till tillfrisknande
inställer sig till och förlikar sig med sina
symptom». Därför känna vi oss så illa till freds i
kulturen, ja vi misstro den innerst inne. Freud
försöker analysera orsakerna till detta »obehag
i kulturen». Goda tjänster gör honom därvid
hans erfarenhet att känslolivet är
konservativt. Han talar om ett vidmakthållandets
problem i det psykologiska, om trögheten
hos libido. Detta är en av orsakerna till att
människorna hårdnackat hålla fast vid
föreställningar och förhållanden vilkas oförmåga
att lösa vårt krisartade tillstånd för länge
sedan bevisat sig. Den väsentliga frågan är:
varför är det så svårt för människan att bli
lycklig ? Naturens övermakt, vår egen kropps
bräcklighet och bristfälligheten hos de
institutioner som reglera människornas
förhållanden till varandra, i familj, ståt och
samliv, äro skuld därtill. De första två orsakerna
måste vi underordna oss, men den tredje
uppkallar vårt motstånd. Varför kunna icke
de av oss själva skapade institutionerna bli
till ett skydd och en välgärning för oss alla?
Då det nu på detta område så dåligt lyckats
oss att förebygga lidande, tvingar sig
ovillkorligen den frågan på oss, om vi icke också här
ha att göra med en del av den okuvliga
naturen. I våra dagar få vi ofta höra att den så
kallade kulturen bär största parten av
skulden till vårt elände. Vi vore lyckligare, heter
det, om vi avskaffade den och återvände till
primitivare förhållanden. Med invändningen
att vi icke veta om forna tiders människor
kände sig lyckligare och vilken andel deras
kulturvillkor hade däri, är ingenting hjälpt.
Psykoanalysen har, utgående från sin över-

tygelse att lyckans väsen allmängiltigt består
i driftstillfredsställelsen, trott sig kunna se
orsakerna till vår ofrid i att framstegen icke
ha ökat det mått av tillfredsställelse som
människorna vänta av livet. Människorna kommo
till den slutsatsen att det växande
herraväldet över naturen icke är den enda betingelsen
för mänsklig lycka. Om vi med kultur
beteckna summan av de arbetsresultat och
levnadsförhållanden i vilka vårt liv skiljer sig
från våra djuriska urfäders och som tjäna två
ändamål: att skydda människan mot naturen
och att reglera människornas inbördes
förhållanden, om vi nu med Freud beteckna detta
som kultur och i verkligheten uppleva huru
alla mänsklighetens sagoönskningar uppfyllas
på jorden genom vetenskap och teknik (Ikaros,
sjumilastövlarna, den flygande mattan o. s. v.),
måste vi med desto större bekymmer se, att
nutidens människa icke känner sig lycklig i
sin »gudalikhet».

Vi komma frågans kärna närmare, om vi
göra klart för oss vad som fordras såsom
botemedel mot det ohållbara tillståndet. Några
säga: man måste bara förändra våra
levnadsvillkor, då blir allt bättre. Andra hålla före:
utan att först förbättra den enskilda
människan är ett moraliskt framåtskridande ej att
tänka på. Dessa yttranden syfta på två
relationer: en social-statlig-etisk och en
subjektiv-individuell i förhållande till omvärlden.

Livet — skriver Freud — sådant det är pålagt oss,
är för svårt för oss, det bringar oss för många lidanden,
missräkningar, olösliga uppgifter. För att bära det
kunna vi icke undvara lindringsmedel. Sådana finns
det kanhända av tre slag: mäktiga avledare, som låta
oss räkna vårt elände för obetydande, surrogat
för tillfredsställelse, som förminska det,
berusningsmedel, som göra oss okänsliga för det. Någonting av
detta slag är oumbärligt.

Det grövsta och verksammaste av dessa
medel är det sista, det förändrar vår kropps
kemi och gör den okänslig för smärta. Den
metoden är ur högre synpunkt förkastlig
därför att stora energimängder som skulle
kunna brukas till förbättrande av människans
lott gå förlorade till intet gagn. Det finns också
en annan väg till påverkan av vårt driftliv,
att man dödar drifterna, icke blott bedövar
dem. Detta var den medeltida
levnadsvis-hetens lära och det genomfördes i Yogas
system. Men därigenom »offrades livet». En
liknande väg följer avprutningen på
lyckomålet genom behärskning av driftlivet. Den
verkande instansen är här de högre psykiska

511

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0571.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free