Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Generationen som upplevde den stora illusionen. Några finska författarprofiler. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri V i Ijanen
syndade, men det känslofulla tonfallet sade
samtidigt att synden var ljuv.
Då kristiden bröt in och läsekretsens
stämning mörknade blev också Waltari
allvarligare. Han skildrade den materiella och
andliga uppkomsten av det moderna Helsingfors
i en romantrilogi, där man spårar ett
nyvaknat fosterländskt intresse, och i en i
simultan stil skriven roman gav han ett
tvärsnitt av stämningen i »Sorgens och glädjens
stad» — det moderna Helsingfors. Waltari
har alltid haft sin styrka i friska,
överraskande ögonblicksförnimmelser. Han fångar
på ett fängslande sätt den feberaktiga,
svårmodiga aftonstämningen i Helsingfors, både
inne i stån och långt ute i förstäderna.
Helsingfors är för honom hembygden, ett
levande väsen.
Waltaris oerhörda produktivitet ger inte
intryck av ansträngt litterärt arbete; hans
förmåga av emotionell förnyelse är nämligen
mycket snabb. Det förefaller dock som om
hans arbete, sett ur den personliga
utvecklingens synpunkt, präglades av ett tour de
force-tänkande med plötsliga övergångar,
såsom framgår t. ex. av den dystra
landsbygdsromanen »En främling kom till gården»
(1937,sv-övers. s. å.) och dess fortsättning, som
närmast har prägeln av en kriminalroman (»Sista
akten», sv. övers. 1938). Verklig poesi har
Waltari åter inrymt i ett drama om
pacifistfaraon Akhnaton, som han vid sidan av ett
par komedier skrev under det för honom
särskilt produktiva året 1937. Om Einlands
krig hann han mitt under kampens hårdaste
dagar skriva en liten roman (sv. övers. »Nej,
vi kommer aldrig att dö», 1940).
Även Unto Seppänen (f. 1904) utgår ur
tjugutalsgenerationen. Han tystnade
fullständigt i mitten av trettitalet. Men hans
för-fattargestalt rymmer en del karakteristiska
och aktuella drag, som ger en rätt att ta
upp honom i det här sammanhanget. För det
första är Karelska näset livsluften för hans
produktion. För det andra har hans stora
romantrilogi »Markus och hans släkt» (1931—
34, sv. övers, under förberedelse) nyligen
vunnit en sällsynt framgång både i Tyskland
och i den anglosachsiska världen.
Då förmögna ryssar före världskriget
tillbragte sina somrar på Karelska näset, gav
detta invånarna på Näset tillfälle till lätt
och god förtjänst. Seppänen har skildrat
denna glada tid, men han har även
behandlat brytningstiden efter revolutionen, då in-
vånarna på Näset måste ta itu med hårt
jordbruksarbete (t. ex. romanen
»Flyktingskolan», sv. övers. 1931). Under
självständighetsåren lyckades karelarna förvandla sin
hembygd, som nu måste överlämnas till
Sovjetryssland, till ett blomstrande land. I
romanen »Markus och hans släkt» är det
framför allt skildringen av huvudpersonens
gossår i en förmögen karelsk bondgård, som
stannar kvar i minnet. Mot slutet präglas
romanen av ett visst fosterländskt patos.
Man har sagt att Seppänens stil alltid
glider lika glatt och liksom känslolöst både över
ljusa och dystra händelser. Men det är
samtidigt något mycket karelskt i hans livligt
fabulerande stil.
Ett diktarkynne i många avseende motsatt
Seppänens representerar Toivo Pekkanen
(f. 1902), som kan anses för trettiotalets
ledande finska prosaist. Sin utvecklingskamp
genomgick han som metallarbetare i den
sydfinska fabriks- och hamnstaden Kotka.
Han är grubblare, intellektualist och
individualist.
Pekkanens roman »I fabrikens skugga»,
utgiven mitt under kristiden år 1932 (sv.
övers. 1937), kom på sätt och vis att beteckna
en ny utgångspunkt, såsom fallet var med
Waltaris »Den stora illusionen», men denna
utgångspunkt var en annan än hos Waltari.
Romanen var en proletärskildring, men den
gjorde ett starkt intryck också på den unga
borgerliga intelligensen — så fint och ärligt
skildrade den utvecklingen av ung
individualism i en karg omgivning. Den betecknade
samtidigt en återgång till verkligheten från
tjugutalsillusionerna: i fonden skymtade
kulturkrisen. Pekkanen är kanske djupast sett
tänkare och kulturkritiker. Hans
genomträngande intresse för tidens och
samhällsbyggnadens andliga innehåll gör sig
förnimbart i den fast byggda romanen
»Köpmännens barn» och ännu tydligare i den
omfattande romanen »Fosterlandets strand». Här
skildrar han omutligt såsom en historiker
ar-betsstriderna kort före lapporörelsens utbrott.
Pekkanen har fördjupat vår uppfattning
om arbetarrörelsen som andlig makt. Han
har gett den nya finska litteraturen ett
tillskott av intellektuell och etisk hållning.
Djupast inom honom döljer sig en känslig
konstnär. I hans noveller bryter sig på ett säreget
sätt en nästan fatalistisk resignation och en
varm kärlek till livet. Hans biologiskt färgade
livsåskådning lyses ofta upp av ett hemlig-
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
