Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Generationen som upplevde den stora illusionen. Några finska författarprofiler. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Generationen som upplevde den stora illusionen
hetsfullt skimmer, såsom fallet är i
novellromanerna »Människornas vår» (sv. övers, i
B. L. M. 1936) och »Svart extas», hans
hittills senaste bok — även den ett betydande
verk.
Till ett av den unga prosans ledande namn
höjde sig under trettiotalet även Helvi
Hä-mäläinen (f. 191 o).1) Kort fore kriget var hon
måhända den finska författarinna vars
utveckling man motsåg med de mest spända
förväntningar. Helvi Hämäläinen är också
hon på sätt och vis proletärförfattare,
nämligen såtillvida, som hon betraktar samhället
nedifrån och känner en stark samhörighet
med folket i egentlig mening. Hon har en
skarp iakttagelseförmåga och synes ha lärt
sig mycket av ryska mästare, kanske framför
allt av Gorki. Detta kan man lägga märke
till i romanen »Vattnet i rännstenen» (sv.
övers. 1939), där personerna träder fram för
en skakande sanna och verklighetstrogna,
utan konventionalismens mask, ofta svaga
och fula men alltid omgivna av en levande
atmosfär och med en återglans av trevande
mänsklighet över sina anleten. I några
böcker, såsom i romanerna »Förtrollningen»
och »Den tomma famnen» får hennes
kärleksskildring ett drag av trots, som kan leda
tanken till Lawrence; den andas alltid en
elementär känsla för den dunkla släktskapen
mellan naturen och de mänskliga
instinkterna.
Helvi Hämäläinen började sin bana som
lyriker, och de lyriska dragen i sitt väsen har
hon fortfarande bibehållit. Hon har skrivit
dikter, t. o. m. några om Yeats påminnande
versdramer, färgade av en hemlighetsfull,
stundom makaber fantasi och en svårmodig,
svärmisk skönhetsextas och dödslängtan. Det
är en lyriker som talar också i novellromanen
»Byn brinner», som de svenska läsarna
nyligen kunnat stifta bekantskap med;
skildringen av den katastrof som går över
landsbyn får ställvis en nästan mytisk glöd. Kort
före kriget stod Helvi Hämäläinen i beråd att
ge ut en omfångsrik roman ur de bildade
klassernas liv, »Anständig tragedi», och man
väntade med spänning på detta kraftprov
inom ett för henne nytt område.
En annan kvinnlig författare, som väckt
uppmärksamhet under de senaste, åren är
Iris Uurto. Av utrymmesskäl måste vi här
*) Om Helvi Hämäläinen och Iris Uurto se
även Ragna Ljungdell: Den nva kvinnan i
Finlands litteratur, Ord ocli Bild 1939, sid. 165.
Saima Har ma ja.
nöja oss med ett omnämnande av hennes
diktning, som delvis rör sig i samma
motivkrets som Helvi Hämäläinens. I övrigt
hänvisar vi läsaren till hennes romaner »Farväl
Maria» och »Den tappra kärleken» (sv. övers.
1936 o. 1937), som gjort sig bemärkta även i
Sverige.
Det årtionde som ändades med krigets
fasor, var för övrigt mycket rikt på
blommande lyrik. De flesta av de mer bemärkta
tjugutalslyrikerna nådde då sin konstnärliga
mognad ocn en av dem, Kaarlo Sarkia
vann en stor seger med sin narkotiskt
berusande diktning. För debutanterna var det
däremot icke längre så lätt att få luft under
vingarna. En benådad lyriker fanns det bland
dem, nämligen Saima Harmaja (1913—1937)
som efter att ha gett ut tre diktsamlingar
avled i lungsot knappast 24 år gammal.
Efter den unga skaldinnans död
publicerades hennes dagböcker från skoltiden. Det
framgick av dem, att hon genomgick sina
utvecklingsår bokstavligt talat med pennan
i handen. Hon var på sitt sätt en lärd, nästan
akademiskt betonad lyriker och mottog
intryck framför allt från den romanska
lyriken; hennes älsklingsskald var — Dante.
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
