Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K o n s t k r o n i k a
Av Folke Holmer
K-J I ENSK SOM MA R kallades
oktoberutställningen i Färg och Form. Där visade
sexton till gruppen anslutna konstnärer hur
de upplevat åsynen av ett fredat
sommarsverige, den egna marken och grönskan, medan
det dova hotet permanent legat i bakhåll vid
horisonten. Det att vi fått behålla freden har
nyligen en diktare (Harry Martinson)
betecknat som »en frist eller ett underverk» —
vare sig det nu är det ena eller det andra,
ha våra konstnärer utnyttjat fristen eller om
man nu hellre vill uttrycka det så: tacksamt
anammat underverket. De ha — kanske
tydligare än på många år — sökt komma åt
det egna. Och det beror inte bara på
avspärrningen från utlandet, det ligger säkert
djupare. Och må den tendensen växa sig allt
starkare på bredden och på djupet! Det hör
också till beredskapen. Den fria konstnärliga
tolkningen bringar i dagen värden, som icke
på annat sätt kunna göras levande för folket.
Många mena — med något slags association
till ransoneringskorten — att man utan men
för folkhälsan i andligt avseende kan knappa
in på konsttilldelningen före åtskilligt annat:
konst är ju närmast en lyxföreteelse, som
hör de goda tiderna till. Men lyckligtvis
vinner den motsatta meningen allt starkare
fotfäste: konstnärerna göra sin tjänst i
beredskapen, de försvara på sitt sätt vår frihets
andliga värden.
Svensk konst av i dag har många nyanser,
den spelar ut — och får spela ut — ett rikt
register, den klara realismen finns, det fräna,
klangfullt djärva finns också, den ödmjuka
förälskelsen i det fattiga, risiga existerar
såväl som den magnifika belåtenheten över
bukiga slättlinjer och monumentala
klippmassiv. Konstnärerna ha sett torkan i år, den
tidigt brunbrända vegetationen utmed
slänterna, de ha kanske egentligen mest
uppfattat den koloristiska effekten härav, men
de ha också levat med i den svenske bondens
bekymmer för skörden. Konstnärssläktets
känslighet sitter i många strängar, dess
upplevelser av det egna landets och folkets stora
och små problem utgöra reaktioner av vä-
sentlig betydelse, skalder och målare vidga
förståelsen av vårt eget vid sidan om alla
informationer och statistiska beräkningar.
En rundvandring genom huvudstadens
konstsalonger i september och oktober har
skänkt anmälaren ett bestämt intryck av att
konstnärerna ämna framhärda i sina
uppgifter utan att ge sig défaitismen i våld.
Försäljningssiffrorna ha visserligen gått ned, dock
ej i anmärkningsvärd grad, men humöret är
över lag gott. Det ser nästan ut som om
greppen kring penslar och mejslar blivit
fastare ju tätare och tyngre orosmolnen skockat
sig vid synranden. Flera grupputställningar
ha omväxlat med separatutställningar; en del
vilja tydligen i allvarstid framgå skuldra vid
skuldra, andra ha djärvt tagit risken av att
utställa retrospektivt i splendid isolation.
Flera ungdomar ha debuterat både hos »De
unga» vid Vasagatan och i »Modern konst i
hemmiljö» vid Strandvägen.
I utställningen »Svensk sommar» i Färg
och Form voro särskilt Gideon Börje, Sven
Erixson, Eric Hallström, Hilding
Linn-qvist, Gunnar Svenson och Hugo Zuhr
väl representerade. Börjes kollektion fick sin
särskilda prägel av konstnärens allt
medvetnare förankring i anspråkslös kärnsvensk
terräng av den risiga sorten. Han visade ett par
mycket uttrycksfulla och kärvt sköna
landskap från Orust och Tjörn och en
fängslande tavla »I skogen», där alla ingredienser
från den gamla dusseldorfsuppfattningen på
1800-talet faktiskt voro med men överförda
till ett nytt konstnärligt plan på något sätt,
som är Börjes originella egenhet. I »Solbad»
har han mycket fint fått fram en outvecklad
flickkropps kantiga grace. Hilding Linnqvists
Toröbilder grepo djupt genom klarheten och
intensiteten i återgivandet av vegetationen
och den mäktiga strukturen i kustlandskapet.
Hans »Svensk sommar» har en storslagen
kraft i terrängtolkningen. Atmosfäriskt
mjukare och mera skimrande målar Hugo Zuhr,
liksom Linnqvist en kännare av Grekland,
men denna gången norrlandsfarare och
fjällmålare. Med utsökt pensel har han bland
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
