Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konst krönika
(lot omedvetnas sfär och nått verklighetens
värld. Föreningens mål är att skapa en
samling modern nordisk konst, ett kräset
urval, som på ett så rättvist och värdigt sätt
som möjligt speglar det bästa i 1900-talets
olika konstriktningar, för att då tiden blir
mogen överföra samlingen till det drömda
museet, förslagsvis realiserat i form av ett
»Stockholms Stads museum för Nutida
Konst».
I Nutida Konsts utställning i
Svensk-Franska konstgalleriet lyser
Isakson-sam-lingen med en särskild glans. Den 1922
avlidne Karl Isakson intar med rätta en rangplats
i den svenska genombrottskonstens historia.
Betydelsen av hans nydanargärning framstår
i allt klarare ljus. Konsten i Norden skulle
ha tett sig fattigare utan hans insats. Med
sitt på samma gång säkra och känsliga
färgsinne och sin starka konstnärliga disciplin är
han helt enkelt banbrytande för det unga
måleriet. Särskilt tydligt framstår detta för
danskarna, som gärna vilja räkna honom
som sin — i två decennier hade han sitt hem i
Köpenhamn — men hans svenska börd och
sent omsider den förståelse och uppskattning
hans konst rönt i hemlandet äro motiv 110g
för de svenska anspråken.
Urvalet är förnämt även beträffande ett
par andra bortgångna svenska målare, Ivan
Aguéli och Gösta Sandels, båda pionjärer och
nydanare av största betydelse för det
moderna svenska måleriets utveckling. De s. k.
t>igog års män» äro på flera punkter väl
representerade, särskilt Dardel från hans
tidigare period. Detsamma gäller Hilding
Lönnqvist, vars kollektion här domineras av den
stora akvarellen »Marknadsliv i gamla tiders
Falun» (plansch i årets aprilhäfte av denna
tidskrift), ett förslag till väggmålning i Falu
rådhus. Färgsprakande som en orientalisk
sagofantasi men samtidigt klart svensk som
en provinsens allmogemålning är detta
konstverk en pärla i samlingen. Med glädje
stannar man också inför verken av den 1934 av~
lidne Torsten Palm, »intimismens»
förgrundsgestalt i nyare svensk konst. Axel Nilssons
kollektion är också bra. Nilsson är nära nog
Palms diametrala motsats. Mot den enes
mjuka och försynta valörmåleri står den
andres stränga klarhet och ytterligt distinkta
färgspråk.
Det skandinaviska moderna måleriet är
ännu ganska sporadiskt företrätt i
samlingen. Så saknas t. ex. Munch. Några av
föreningens viktigaste framtida uppgifter
ligga väl inom denna sektion. Det märkligaste
konstverket i den utomsvenska gruppen torde
väl för närvarande vara den tavla, som
genom sin placering i utställningslokalens
mitt-axel i fondväggens centrum framhävts på
ett särskilt hedrande men också rättvist sätt:
den norske målaren Henrik Sörensens »Toni
Veli sorger» (återgiven som plansch i detta
häfte). Gång på gång i olika målningar har
Sörensen återvänt till denna sällsamma
modell, som har något av tidlöshetens prägel i
sin vemodigt sköna mänsklighet. Än stiger
hon fram ur medeltidens fromhetsvärld med
sitt förandligade gotiska ansikte, än blir hon
vår egen nutids lidandesgestalt i ruiner och
flyktingskaror. Sörensen har målat den smala
asketiska kvinnan i mörk storrutig kjortel
mot en fond av intensivt ljus. Färganslaget
är på samma gång enkelt och rikt nyanserat
i sitt motsatsspel av ljusa och mörka, varma
och kalla toner. En bit ifrån Toni Veli hänger
utställningens mest drastiska sak,
norrmannen Per Krohgs hund invid den lejontassade
kaminen. Färgen är här raffinerat gråtonig,
och karakteriseringen av hunden präglas av
något slags monumental humor. Det danska
inslaget i samlingen är ännu — om man
bortser från den svensk-danske Isakson —
obetydligt. Representerade äro bl. a.
skulptören Adam Fischer och målarna Sigurd
Swane och Harald Giersing. Finnen är en men
ett lejon: Salliner. Föreningen kommer ej
att sakna arbetsuppgifter. Det som redan
gjorts är dock storartat. Efter knappa tre års
verksamhet kan man redovisa över
hundratalet verk av hög kvalitet. Här rinner ett av
de källsprång fram, som skola möjliggöra en
idés förverkligande och realisera drömmen
om det moderna museet.
Carl Gunnes retrospektiva utställning i
Konstakademien bjöd mycket av intresse.
Man fick ett starkt intryck av en begåvad
människas strävan att tukta sina många
impulser och leda dem in i det personliga
konstnärskapets fordrande sfär. Och det kan
vara svårt nog för en som i likhet med
Gunne har museimannens och
konsthistorikerns intellektuella barlast och sålunda
knappast har möjlighet att uppleva de
konstnärliga problemen så att säga i deras linda.
Spontaneitetens gudagåva ligger ofta fjärran
från denna konstnärstyp. Så mycket mera
hedrande är det då att det självupplevdas
kraft slår igenom i många verk i hans pro-
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
