Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den lettiska konsten. Av Francis Balodis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lettiska konsten
skilda skolor ha satt sina spår i den lettiska
konsten, och denna har följt med i de
allmänna europeiska strömningarna men
särskilt starkt anknutit till de västeuropeiska
smakriktningarna. Trots detta varsna vi
lätt vid ett närmare studium av lettiskt
måleri och lettisk bildhuggarkonst vissa
karakteristika, som skilja dem från andra
länders.
För att kunna belysa detta mitt
påstående med några exempel vill jag först försöka
ge en bild av de säreget lettiska stämningar
och känslomanifestationer, som möta oss i
den konstföreteelse, vilken minst påverkats
av intryck utifrån, nämligen vår folklore:
visor, sagor och sägner.
I Lettland ha hittills hopbragts ej mindre
än i runt tal 650 000 folkvisevarianter jämte
51 905 sägner och sagor. Detta rikhaltiga
material möjliggör en objektiv bedömning
av den lettiska folkloren. Jag inskränker
mig här givetvis till att granska densamma
endast så långt som den kan bidraga till att
belysa och förklara olika företeelser inom
konsten.
Ju mer vi fördjupa oss i de lettiska
folkvisorna, desto mer måste vi beundra det
episka lugn och den objektivitet, med vilken
de skildra människorna och deras liv i
intimt samband med den natur, som omger
dem. Här besjunges landets idylliska
skönhet — skogarna, fälten och ängarna, husen
och gårdarna, de gröna hagarna, lindarnas
och äppelträdens blom, vilkas söta
honungsdoft lockar bien till sig och som, då de dala
till marken, liknas vid tårar, som falla. I
sommardagens slösande sol sträcka sig
vetefälten åt alla håll i stilla väntan på
skördemannens lie eller oroligt böljande som ett
hav i storm. Då vi läsa dessa ursprungligt
naiva dikter, känna vi, att ur dem talar till
oss en uppriktig kärlek till naturen och
därmed till hembygden. Men denna kärlek
tolkas aldrig i stolta, stortaliga eller
svärmiska ord — den är ju någonting så
självklart. Allt förtäljes enkelt och med stilla
tonfall; även om krigarens död på slagfältet
kan den okända diktaren tala utan lidelse
och utan bitterhet.
En av de mest älskade folkvisorna
berättar om två bröder, som gingo ut i kriget
— »Två duvor lyfte till flykt» — och föllo
vid fosterlandets gräns. Vi få ingenting höra
om anhörigas och vänners sorg och kvidan,
ingenting om föräldrarnas förtvivlade gråt.
I stället skildras med episkt lugn, hur efter
stridens slut »Guds söner» komma till
slagfältet, »samla in själarna och föra dem till
vila i Guds vagga», ty själen är slagen i
striden, men död är den icke. Detta är allt
— en vacker, naivt tänkt, rörande enkel
berättelse om fosterländsk offervilja. Med
vilken helt annan lidelse och glöd skulle
icke en sydlänning ha förtäljt om krigarens
död på slagfältet! Det är, som om det
lettiska folket under tidernas lopp skulle
Träskulptur från kyrkan i
Rucava. 1 6 o o-talet.
Statens historiska museum, Riga.
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
