Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två dikter. Av Arvid Mörne - Under linden - Tröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dikter
Har Gud en syndabot oss föresatt,
var blev hans nåd i själens ångestnatt ?
Är Gud vår klippa och vår trygga stad,
var blev hans duva med det gröna blad ?
Var i begynnelsen vår Gud ett ord,
ett frö, som sår sig i sin valda jord,
världsgryning, löfte om ett evigt gott,
vi har han livet och sig själv förrått ?
Tröst
Du tror förvisst, när himlen brakar ned
som tusen dödar i ett tordönsskred
och över oss den vilda jakten brusar,
att slutet stundar, Ragnarök är när.
Men vill ändå du hava jorden kär,
så lyss en sommarnatt hur skogen susar!
Och vill du säga än ett ord, som hörs,
så viska sakta, som ett asplöv rörs!
Snart ligger varje mänsklig stämma under.
Snart tala, som i sagan Meckas sten,
de tysta tingen blott — i eldsvådssken
och stridsvagnsrassel och kanoners dunder.
Du tror en värld för undergång bereds,
när folk på folk som offerfänad leds
till slaktbänk och schamaner slå på trumma.
Men skogar susa i miljoner år
och jorden läker sina röda sår
och vi försvinna i det stilla, stumma.
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
