Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenskt åttital i bröderna Brandes’ korrespondens. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
fogade beskyllningen: »Din bror är icke
någon fanatiker!»
Till någon personlig beröring mellan Georg
Brandes och Strindberg kom det inte förrän
1887, under den sistnämndes sejour i
Danmark på hemvägen ur den fleråriga
landsflykten. Brandes tog tillfället i akt att
brev-ledes sammanföra Strindberg med den av
Brandes då just upptäckte Nietzsche, en
kontakt, som genast slog gnistor. Tyvärr
blev ju dock redan Nietzsches tredje brev till
Strindberg, undertecknat »Nietzsche Cæsar»,
ett av de första tydliga symptomen på
övermänniskofilosofens sinnessjukdom.
Strindberg visade sig lika stolt över
upptäckten, att han själv anteciperat Nietzsches
övermänniskoteorier, som ivrig att »allt
framgent experimentera med den
ståndpunkten för att se hvart den leder». Och
Brandes fann sig, så Nietzsche-apostel han
var, föranledd att åter ge Strindberg en
varningssignal med det klarsynta påpekandet:
»Naturligvis skal de fattige i Aanden ikke
ovenpaa; men ligesaa sikkert har den
Undertrykte sin Ret, og N:s Lære kan løbe ud i
Proklameren af den brutale Ret til at
undertrykke.» Strindberg förklarade däremot: »Var
icke rädd för de stora förtryckarna! Den
store och starke är ädel, men den lille är
elak och lumsk och dum! Hela problemet
håller jag nu på att sätta i seen i en stor
roman till hösten.»
De bägge Nietzsche-beundrarnas
resonemang saknar inte sitt intresse så här femtio
år efteråt.
Hos Strindberg kom ju bakslaget mot
nietzscheanismen desto starkare, så snart han
löpt linan ut i den bebådade romanen
-—-I havsbandet — och i och med hans
omvändelse till kristen mystiker var det
naturligtvis oåterkalleligen slut på varje förståelse
mellan honom och Georg Brandes. Märkligt
är dock, att Strindberg aldrig lät dennes namn
figurera i den långa listan på »sin ungdoms
förförare» i En blå bok. Tvärtom ägnade han
ännu i en artikel från sitt dödsår 1912 en
vacker efterskrift åt deras möte på åttitalet.
I deras korta brevväxling framstår Brandes
genomgående som det klarare huvudet,
Strindberg som det av alla
förnuftsbetänkligheter ohämmade diktargeniet. Brandes lär
en gång själv ha gjort en jämförelse dem
emellan i följande i brevsamlingens inledning
citerade ord: »Han er maaske mere genial
end jeg men der er mere Sammenhæng i mit
Ansigt.» Inte minst deras brevväxling visar,
att den karakteristiken träffade prick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
