Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenskt åttital i bröderna Brandes’ korrespondens. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
Det är inför dig och endast inför dig jag behöver
försvara mig. Styrkan och sanningen, helheten i min
känsla är försvar nog för mig själv. En enda gång i
mitt liv har jag stått inför ett inflytande som var
starkare än min vilja. Att det var en enda gång
rättfärdigar mig i mina egna ögon. Icke så i dina. Du
föraktar kvinnorna. — — Jag är så stolt att livet
blir mig idel bitterhet och kval, när du, vars goda
tanke jag helst av allt ville vinna, endast betraktar
mig som en lättfärdig kvinna.1
I Victoria Benedictssons två första brev
till Brandes just efter den i almanackan
angivna tidpunkten i november 1887 övergår
hon till det förtroliga tilltalsordet du — från
Brandes föreligger, betecknande nog, under
den tid, hon använder detta, intet svarsbrev.
I det första skriver hon bl. a.: »Hur
våldsam kampen mot alla inlärda moralbegrepp,
mot hela mitt reserverade väsen, mot min
stolthet och mitt förflutna var, det anade du
kanske eller kanske inte. Kommer du ihåg,
att du strök öfver min kind och sade: ’du
dumme Torsk?’ Det yttrandet har jag vridit
mig under, ty det sade mig hur falskt du
uppfattat mig, och att du betraktade mig
som en besegrad eller snarare en fallen.»
Brandes har säkerligen icke haft några
förutsättningar att förstå hennes rent sjukliga
ömtålighet på denna punkt, utan betraktat
saken på sitt betydligt enklare sätt,
ungefär som han skriver i ett tidigare brev: »De
har jo i Grunden en stærk Sjæl. Med Tiden
vil De faa et sundt, helt Følelsesliv.»
Några uttryck av det förakt, som Victoria
Benedictsson tillskriver Brandes, innehålla
visserligen icke de tre små brev, han skrivit
till henne efter november 1887; man kan ju
här räkna med att hennes överkänslighet och
förutfattade föreställningar kunna ha
påverkat hennes intryck av hans uppträdande. Men
han meddelar henne nu, att han »har ingen Tid
til at skrive andre Breve end Billetter», och
även hon övergår till »»’-titulaturen, ja,
begagnar t. o. m. liksom förut endast i sina
allra första brev till honom överskriften:
»Käre doktor B.» Synbarligen är hon på sin
1 För utförligare beläggställen se mina Ernst
Ahl-gren-studier i essäsamlingen Ibsen, Strindberg och
andra, Sthlm 1936.
vakt för att ej falla ur en överenskommen
ton: »Himmel, detta är ju nästan ett
kärleks-bref! Hvad skall ni med edra stränga
grundsatser säga om något så opassande! Jag väntar
mig också en uppsträckning.» Först i det tre
dagar före hennes självmord i juli 1888
skrivna avskedsbrevet — av vilket emellertid
flera delar blivit bortklippta! — talar hon
åter fritt och i du-iorm\ »Hur jag sedan vred
mig i raseri, ofta, när jag märkte hur band
efter band lade sig kring min varelse och att
jag aldrig, aldrig mer skulle bli fri, aldrig
lefva mitt sjelfständiga lif mer. Och jag
visste ju att jag endast var ett litet
tidsfördrif för dig. Då hatade jag dig nästan,
jag ville såra dig, och när jag gjort detta
ångrade jag så att jag kunde kyssa dina
händer och be om tillgift. Jag märkte att jag
inte kunde slita mitt sinne loss. Aldrig.»
Att Brandes efter november 1887 blivit
ännu försiktigare än förut och sökt att dölja
och utplåna spåren av vad som då
passerat, är tydligt. I ett nu i den föreliggande
brevsamlingens andra band offentliggjort
brev från Georg Brandes till brodern Edvard
ber han även denne undertrycka
meddelandet i Politiken om Victoria Benedictssons
självmord: »Jeg har mine personlige Grunde
til at ønske, at dette Selvmord ikke vækker
megen Opsigt og at der ikke forskes efter
Aarsagerne.»
Vad som framstår allt klarare för varje
nytt dokument om denna tragedi, som
kommer i dagen, är den psykologiska
ödesbestämdheten i utvecklingen av ett förhållande mellan
två naturer, vilka med sina diametralt olika
förutsättningar måste sakna varje möjlighet
att klart bedöma varandras bevekelsegrunder
och handlingssätt. Oscar Levertin torde rent
intuitivt ha träffat det rätta, då han redan
1902 i sin anmälan av Elsa Finné erinrade
om en gammal sägen: »Två riddare råkade i
tvist om färgen på en målad vägg, å ömse
sidor om vilken de mötts på en ritt. Trätan
blev strid, som icke slutade, förr än de båda
beto i gräset, genomstungna av varandras
lansar. De hunno aldrig se, att väggen hade
olika färg på de två olika sidor, till vilka
deras färd lett dem.»
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
