Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två nordiska diktare. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
ropande rösten, som vi har att lyssna till
om inte själarnas kyla och död ska nå också oss.
Ty ingen annan diktare hos oss företräder
i detta nu såsom han det vi kalla vår
andliga egenart. Vi äro alla mer eller
mindre liksom Pär Lagerkvist träd uppryckta
med rötterna. Kristendomens trygga
förankring äga vi ej mer och många trådar i
vår andliga kulturtradition ha vi tappat
bort. Vi påstå ej att vi äga en kultur som för
alla tider ska äga bestånd. Vi våga ej en
gång med något slags krav på exakthet
uppdraga gränserna för våra andliga domäner.
Men vi veta att vår kultur är en kämpande
kultur, att vår ande i ångest kämpar för eviga
värden, som ej äro vår vissa egendom. Det
enda vi veta att vi äga är det gränslösa
kravet, som vi ärvt från kristendomen. Det
är det kravet som vi vilja ställa vårt liv
under. Det är det kravet som vi i sista hand
har att sätta upp mot dem som påstå sig
för ett tusenårigt rike ha löst livsfrågorna.
Vi ha tappat bort många trådar i vår historia,
i vår litteratur, i vår kultur. Men vi bekänna
oss till det som är det eviga hos människan
och vi veta att vårt liv är kort och
betydelselöst mot det liv som vår själ tillhör. Därför
är Pär Lagerkvist detta skedes diktare.
Högheten och den enorma spänningen i
hans dikt är för oss en garanti för att de
starkaste krafterna i livet finns på människans,
ej på människodjurets sida och att det
därför är vi som komma att segra. Om en
gammal kvinna vars ögon blivit skumma heter
det hos Lagerkvist:
Ot\’dligt blir blott själva livet,
det andra så stilla och klart,
och det som är svårt att urskilja
skall inte mer finnas snart.
Det som är svårt att urskilja för den som
har dåliga ögon, det är intigheter som snart
förgå. »Det andra» växer i styrka och klarhet
även om det ser ut som vore natten än så mörk.
Lagerkvists nya diktsamling är utan tvivel
hans största hittills och den varierar ständigt
samma fråga. »Hur skall det gå med
människan?» och den ger ständigt samma svar:
»Förmultna skall männen i blusen, men
aldrig människan.» Genom det lidande som
människan förmår taga på sig får livet styrka
att härda ut:
Envar som hjälplös på korset hang
och längtade in i Guds rike
det onda på jorden till dels betvang
och dog som en frälsares like.
Här är det åter igen den kristna trons
mönster som skymtar genom. En dikt på
ett likartat tema är Guds son, som från och
med denna höst med säkerhet kommer att
räknas till de få stora och oförgätliga dikterna
i vår litteratur. Kristus är ännu bara en
pojke med en »vanlig pojkes kropp och
människokläder på». Men han känner det
stora kvalfyllda krav, som hans himmelske
fader skall ställa på honom som en underlig
feber i blodet.
I sidan känns ibland ett sting,
jag är kanhända sjuk,
om natten svetten blir en ring
uppå min huvudduk.
Jag säger ingenting till mor,
för hon kan ej förstå.
Min Fader blott som fjärran bor
vet vägen jag skall gå.
Ett motiv som är nytt i denna
diktsamling är det fosterländska. Det har varit helt
naturligt att Lagerkvist inför vad som nu
händer i Norden velat fixera sin och sin
samtids fosterlandskänsla. Och för
Lagerkvist heter fosterlandet Norden. Även däri
är han denna tids diktare, ty trots allt vad
som i dessa dagar görs för att söka skilja
de nordiska länderna åt och utså split och
misstro mellan dem, växer det ändå
oemotståndligt fram en samnordisk känsla, som en
gång kommer att ta sig fastare uttryck än
hittills och kommer att garantera en nordisk
frihet till kropp och själ. Det är som
Lagerkvist säger att trots födelsestundens orenhet
och skamfullhet födes just nu det
som engång skall ena
folk som allt varann förlät.
Tårar skall oss rena.
Till slut må den mäktigt inspirerade
dikten Det sörjande Norden citeras. Det är
dikter sådana som denna som bli de första
hörnstenarna i en ny nordisk byggnad.
Ej lyfter glädjen sin cymbal
att livets ljuvhet prisa,
tyst ligger sommarns högtidssal
och vinden glömt sin visa.
I sorg är sänkta våra land
och såren skall ej helas.
Ej över gränsen räcks en hand,
för ej ens sorg får delas.
Från broderland, förblött i nöd,
i ensamhet och vånda,
når sommarvinden, ljudlös, död,
i nätter nordiskt blonda.
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
