Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Två nordiska diktare. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två nordiska diktare
Vem gläds åt marken när ej fri
den är där längre borta.
Tyst sörjer Nordens blommor i
högsommarnätter korta.
Vårt fria ljus, vår fria själ,
vårt egna här på jorden,
är skändat av en främlingshäl
som tror den äger Norden.
Ej äger man en annans själ
för att dess liv föröddes.
Bredvid dig går en ordlös träl.
Mer fri än du han föddes.
I tystnad ligger broderland
vid sommarljusa vatten.
Ej viskar längre strand till strand,
ej fjäll till fjäll i natten.
Var är nu folkviskvällens ton
och blåklocksstigens spröda,
ensliga sus i aftonron?
Vår själ är hos de döda.
Du främling, hör att ingen sång
har marken där du träder.
Igen den sjunga skall en gång
då den sig åter gläder.
*
För Pär Lagerkvist med hans
prometevs-besläktade patos betyder numera det
konstnärliga uttrycksättet inte mycket. Den enkla,
naiva, oregelbundna, en smula stapplande
och ändå så gripande versform som han tidigt
klädde sin dikt i, den räcker till för hans
intentioner också nu. Om han i verstekniskt
avseende utvecklats skulle det ligga däri
att han mer än förr söker närma sig
talspråket. Han använder ord som spelte i
stället för spelade, hang i stället för hängde,
va i stället för vara och blitt i stället för
blivit. Om rytmen bekymrar han sig föga.
I dessa avseenden liksom i så många andra
skiljer sig Lagerkvist från Anders
Österling, som också han denna höst givit ut en
betydande diktsamling. — Man får förresten
vara tacksam över att höstens två stora
diktsamlingar båda äro skrivna av män som
sitta i Svenska Akademien. Denna
institutions insats i vår kultur har varit olika under
olika tider. Den har ibland bidragit till en
konstlad och hämmande uppdelning mellan
»akademisk» och annan diktning. Den har
med sin uppsträckta frackvärdighet kunnat
avskilja levande och kämpande diktare från
nuet och den har då och då skapat falska
martyrer, som blivit uppförstorade till
övernaturliga dimensioner av sina beundrare bara
för att de inte kommit in i Akademien.
Men inför den tid som vi nu måste se i ansiktet
har Svenska Akademien genom sina
traditioners fasthet, genom de penningmedel den
har bakom sig och genom sitt allmänna
anseende en utomordentligt stor uppgift.
Kanske vågar man säga att Svenska
Akademien själv givit oss en anvisning på hur
det fattar sin kulturbärande uppgift, då den
under detta år valt in Pär Lagerkvist och
Hjalmar Gullberg.
Men detta var en parentes. Österling är i
motsats till Lagerkvist en ordsvarvare och
en skönskrivare. Han sätter en stolthet i
eleganta snirklar och vågade sirater. Han
väljer sina rim med samma omsorg som
guldsmeden väljer juveler till ett smycke.
Han ser noga till att varje rad har den rätta
tonen, att varje ord har den rätta färgen och
doften. Han är inte främmande för att
liksom Karlfeldt måla en och annan kurbits i
underfull stil, som inte har någon annan
uppgift än att vara just underfull och tala
om sin mästares säkra hand och snabba
öga. Österlings vers är utsöktare än någonsin
i den nya samlingen, Livets värde. Bara
denna diktares yrkesskicklighet är ett
kulturvärde av hög rang. Som yrkesman betraktad
är han inte fastvuxen i gamla metoder utan
sätter en stolthet i att lära även av sina
lärjungar. Det förefaller mig i varje fall
som hade Österling i sin nya samling utnyttjat
vissa tekniska rön från Birger Sjöbergs
Kriser och Kransar och från Hjalmar Gullbergs
diktning.
Anders Österlings diktning är mera
tidlös än Pär Lagerkvists, mindre bunden vid
den situation själen i dag befinner sig i.
Österling står närmare naturens rike och det
är naturens tidlösa kretslopp som i mycket
sätter sin prägel på hans vers. Den är i släkt
med det Sädens rike som han med så mäktig
inspiration besjunger:
I dikena blånar cikoria,
bland axen skymtar en dös,
och enkel och utan historia
är bygden från hedenhös.
De bistra svärden och lurarna
ha glömts i susande frid.
Kring byn och kyrkogårdsmurarna
står säd från urminnes tid.
De skördande och sående
ha varit en ändlös här.
När bonden själv kommer gående
vet jorden ej, vem han är.
36—Ord och Bild, 4g:e årg.
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0625.html
