Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två nordiska diktare. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
Enformigt svinna vägarna
i slättens böljande famn,
där alla de döda ägarna
har dignat utan namn.
Förgäves du söker den mäktiga
historiens tecknande hand
i sädens moderligt dräktiga
och tidlöst leende land.
Men axen i aftonens gloria
förgyllas med djupare glöd
och viska en evig historia
om jordens dagliga bröd.
Det som främst sätter sin prägel på
Österlings dikt är spänningen mellan den trygga
värld som kan betecknas som Sädens rike och
ett rike av en annan slags tidlöshet.
Österling skildrar en kvarn som är byggd kring
en skeppsmast från en förlist skuta.
Det skeppet som for på villande hav
är endast ett drömlikt minne,
men masten som togs, när allt gick i kvav,
har här i en kvarn stängts inne.
i anletets svett vi mala vårt bröd,
från tiders tid står det skrivet,
men kvarnen gömmer som hemligt stöd
en spillra från äventyrslivet.
Kanske vågar man anmärka på diktarens
uttolkning av sin egen symbol. I varje fall
ger ordet »äventyrslivet» en ganska klen
föreställning om den motsättning till vardagens
brödkvarn som det här är fråga om.
Symboliken framträder bättre i andra dikter. Till
exempel i den underbara dikten om den helige
Kristoffer, som vadar över floden med
Kristusbarnet på sina axlar:
Med lillgammal min sitter gossen
på skuldran i lugnt majestät
och leder den våta kolossen
i bruset bland klippor och nät.
Vad klagen I, vipor och tärnor,
kring vandrarens flygande skägg?
Två ögon bevaka som stjärnor
på nattlig strand edra ägg.
Den rymd som välver sig över de
österlingska domänerna är fylld av stormar och
klagande rop, av demoner och flygande
vilddjur och av evighetsmusik. Den brusar in
över den idylliska världen, som inte tillåtes
att blomma bakom någon skyddande mur.
Därför är allting så friskt och levande i
Österlings dikt. Man upplever den som en
verklighet med förmåga att lisa och värma.
Man känner att denna diktning har djupa
rötter och att det inte är stormens förtjänst
att de ej slitits av utan får tillräknas
trofastheten och det ädla och upphöjda
sinnelaget hos dess mästare. Man ville citera
nästan allting, men jag får nöja mig med
detta lilla centrallyriska mästerstycke:
Det brusar i träden,
och nattfönstret slår,
och höst följer sommar
och livet förgår,
livet förgår.
1 regnet och blåsten
förföljer mig än
den bittra refrängen,
att allt går igen,
allt går igen.
Det bultande hjärtat
kan aldrig få frist
för gagnlösa frågor
om vunnet och mist,
vunnet och mist.
Som herden jag vallar
min ensliga hjord
av irrande tankar
från himmel och jord. —
Sov nu, min hjord!
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
