Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alexandre Dumas fils. Av Stig Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig T o r s s löw
inre jemnmått deraf lider, finnas der nedlagda stora
sociala idéer, och man ser der ett uttryck af den
moraliska evolution, som öfver hela verlden nu långsamt
förberedes.
I själva verket torde man på många håll
ha tagit honom i så hög grad på allvar, att
man befarade en nedbrytande inverkan på den
hävdvunna, erkända moralen. I
Gottschall-Eichhorns bok Teater och drama under andra
kejsardömet (Stockholm 1869) fälles sålunda
omdömet: »Domen öfver hans verk kan ur
estetisk synpunkt ej blifva annat än ogillande;
detta är vigtigt, ty i denna naturalismens
koryfé fälles hela rigtningen.» Denna syn på
Dumas fils är tydligen också orsaken till att
hans dramatik anmärkningsvärt sent blev
representerad i den svenska repertoaren.
Särskilt gäller detta den kungliga scenen, där
man otvetydigt föredrog de franska
dramatiker, vilka icke förde en så brännbar
diskussion som den i Dumas fils’ stridbarare
stycken. Belysande är att Kameliadamen ej
uppmärksammades i Stockholm förr än mot
seklets slut, fastän Stjernström sett pjäsen i Paris
redan 1858 enligt vad Georg Nordensvan
berättar; det stora tesdramat Falska juveler togs
upp först 1880, då den sceniska
äktenskapsdiskussionen redan inletts från nordiskt håll
med Ett dockhem. Rollskapelser som Gustaf
Fredriksons berömda och eleganta Olivier de
Jalin i Falska juveler torde dessutom ha
betonat draget av mondän komedi till förfång
för den samhällskritiska tesen. Detta var också
helt naturligt, eftersom talesmännen för en ny
samhälls- och familjemoral redan kämpade
med andra och bättre vässade vapen. Att
Dumas fils’ dramatik ej fick pröva sina
möjligheter i Sverige förr än allt för sent gjorde
det emellertid ännu oundvikligare, att den
för eftervärlden kommit att framstå såsom
en artificiell salongskomedi.
Det är en ofta påpekad ödets ironi, att ju
framgångsrikare en författare kämpar mot
sociala missförhållanden, desto mera utsätter
han sig för risken att glömmas; i den mån de
eftersträvade reformerna förverkligas,
försvinna de sociologiska förutsättningarna för
hans dikt, och därmed minskas också dess
möjligheter att omedelbart gripa och
entusiasmera. Detta öde har delvis drabbat Ibsen och
Strindberg, därför att mycket av det som
syntes samtiden upprörande i t. ex. Ett dockhem
och Giftas förefaller nutiden självklart eller
utagerat. I mycket högre grad har detta
öde drabbat Alexandre Dumas fils, emedan
hans konstnärliga, gestaltskapande kraft var
så mycket mindre. Inte ens i sitt hemland
är han nu en levande kraft. När
Comédie-Française 1936 uppförde Denise — vilket dock
är ett av hans mognaste stycken —
framkallade vissa scener munterhet; man fann det
uppenbarligen vara att göra för stor sak av
en bagatell, när författaren byggt den
dramatiska konflikten på den omständigheten, att
Denise olyckligtvis haft ett förhållande med
en annan man innan hon träffade André och
därigenom ansåg sig förhindrad att utan vidare
antaga hans äktenskapsanbud.
Redan vid Alexandre Dumas fils’ död den
27 nov. 1895 hade hans dramatik förlorat sin
egentliga slagkraft. Den generation, som
grupperade sig kring Théåtre Libres program,
upplevde då sina klang- och jubeldagar och
för att manifestera sig lämnade den bl. a.
den bortgångne diktaren en rätt
uppmärksammad dödförklaring till eftermäle. I
januari 1896 innehöll den då unga tidskriften
Mercure de France en enquéte med ej mindre
än 81 personer, vilka alla utdömde hans
livsverk. Bland dem som kände sig manade till
protest mot detta befann sig den utmärkte
René Doumic, vilken i en briljant studie över
Dumas fils’ dramatik återförde diskussionen
till en riktigare bas. Med sitt sunda sinne för
proportioner framhöll han, att man ej kunde
ernå en hållbar värdesättning av Dumas’
insats genom jämförelser med Ibsen och den
sceniska naturalismen; utgångspunkten för en
fruktbar diskussion måste vara ett studium
av situationen vid hans debut som dramatiker.
De moderna forskare, vilka ägnat sitt
intresse åt Alexandre Dumas fils, ha också följt
dessa linjer. Bland annat komma här två
anglosachsiska avhandlingar i betraktande,
nämligen dels Alexandre Dumas fils —
Dra-matist av H. Stanley Schwarz (New York
1927) och The Theatre of Alexandre Dumas
fils av F. S. Taylor (Oxford 1937).
Dessa nya biografier ha ytterligare
fastslagit en sak som observerades redan av den
samtida kritiken, nämligen i huru hög grad
Dumas’ dramatik har sina förutsättningar i
hans personliga upplevelser och erfarenheter
och i huru hög grad den i själva verket även
i fråga om sitt idéinnehåll är rotad i det
dåtida Frankrikes samhälleliga struktur.
Dumas fils var född den 27 juli 1824 och
han mognade sålunda till yngling och man
under den borgerliga expansion, som i främsta
rummet kännetecknar julimonarkien. Hans
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
