Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alexandre Dumas fils. Av Stig Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Torsslow
Teckning till artikeln om »Fr an■
cillon» i »Les premieres illustr ées»
1886—87.
dramatiker var att han intresserade sig mer
för teorier än för människor. I de sjutton
skådespel, som han själv signerat (här har
genomgående icke räknats med de pjäser han
skrivit tillsammans med andra författare) och
där det vimlar av roller, är det förbluffande
ont om levande människor, vilka kunna gripa
och intressera oss genom sina rent mänskliga
egenskaper, oavsett de idéer och teorier de
representera. Det är egentligen några få
kvinnofigurer, såsom Clara Vignot i Le fils
naturel, Madame Aubray och Francine i
Fran-cillon — man kan räkna dem på sina fingrar.
Den fanatism hos Dumas fils, som tidigare
berörts, förledde honom att driva tesen in
absurdum, och hans gestaltskapande
människoskildring var ej nog kraftfull att bryta genom
denna böjelse. Han konstruerade sina
människor och deras konflikter för att i första
rummet tjäna den tes han pläderade för, i
stället för att låta dem växa fram med ett
eget liv. Han skrev en gång i ett brev: »Je ne
suis pas simplement un observateur, un pocte,
je suis un philosophe, un moraliste, un
lé-gislateur». Det mest levande i Dumas fils’
pjäser är därför också numera enstaka
repliker och allmänna tankegångar, liksom det
finns vissa scener, vilka oemotståndligt etsa
sig in i läsarens minne och —- lösryckta ur
sitt sammanhang — ännu i dag ha full
giltighet.
Speciellt för en skandinavisk läsare blir det
förr eller senare oundvikligt att göra en
jämförelse mellan Dumas fils och Ibsen. Det ligger
nära till hands att tänka sig ett samband av
något slag. I bådas dramatik intager
kvinnan en dominerande plats, och båda äro
moralister, vilka analysera familjens ställning i
det moderna samhället. Frågan ställdes också
mycket tidigt och gav redan under bådas
livstid upphov till en livlig diskussion inte minst
i Frankrike. Senast har frågan behandlats av
Thore Linge i en avhandling La Conception
de 1’Amour dans le drame de Dumas fils et
d’Ibsen (Paris 1935). Han uppvisar på ett
övertygande sätt vilken grundskillnad som
finnes mellan de båda dramatikernas
uppfattningar. Redan vid ett hastigt
skärskådande kan man ju också se, att det för Ibsen
i första hand gällde ett personlighetsproblem,
individens berättigade krav på frihet,
utvecklingsmöjligheter och lycka, medan Dumas fils
i motsats härtill i främsta rummet krävde den
borgerliga samhällsmoralens bestånd, även
när denna gick ut över individens lyckokrav.
Man kan också uttrycka saken så, att Dumas
fils trots sin skenbara radikalism i grunden var
strängt borgerligt konservativ. Man ser detta
tydligast av de olika remedier för moralers
upprätthållande, som han föreslår i sina många
företal till pjäserna, stridsskrifter och essaier.
För Dumas fils var t. ex. kvinnans
frigörelse från hemmet en av de största farorna.
Utvecklingen har på denna och andra
punkter givit Ibsen rätt och utdömt den
ståndpunkt som Dumas fils representerar, lika visst
som denne säkerligen skulle ha funnit sina
värsta farhågor besannade, om han haft
möjlighet att iakttaga den moderna utvecklingen.
Dumas fils’ ofrånkomliga betydelse för sina
efterföljare ligger därför mera på det formella
än på det innehållsliga planet. Även om Ibsen
ville förneka allt beroende av sin franska
kollega är det uppenbart, att han lärt mycket
om dramats teknik av den franska skolan.
På den punkten är han emellertid långt ifrån
ensam. Att Dumas fils har många lärjungar
inom det franska dramat är naturligt, men
även utom Frankrike kunna flera namn näm-
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
