Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film krönika
Ett starkare resignerat drag har denna tro
på den försåtliga grunden i hans berömda
pjäs Möss och människor, där titeln lånats
från Burns’ dikt om plogbillen som i
höstmorgonen skär igenom det bo som en liten
mus med möda och omsorg timrat för vintern.
Filmen, som med samma dristiga avvikelse
från schablonen som »Vredens druvor» och
därtill på egen risk producerats av Hal
Roach med den solide Lewis Milestone som
regissör, följer strikt pjäsens skildring av
det ordlösa kamratskapet mellan de bägge
kringvandrande jordarbetarna, den klipske
och vakne George och den mera klumpigt
vaggade Lennie. Man är i samma kaliforniska
dal som i »Vredens druvor» och där är hos
de jordlösa samma längtan efter en egen bit
mark att odla och tryggt kunna sätta
fötterna på.
Pjäsen har en verkningsfull korthuggenhet.
Filmen fyller ut och kommenterar. Dialogerna
strös skickligt in i det dagliga livet på ranchen.
Irritationerna mellan den unge bossen Curley
och männen och Curleys lilla bemålade
docka till hustru (Betty Field), fräck och
barnslig i halvt omedveten förening, ett
ödsligt Hollywoodeko i denna avkrok, samlar
hop sig och spetsar till sig mitt uppe i det
dagliga jobbets bestyr med maskiner och gröda
och djur. Det nyanserar människoskildringen.
Gestalterna står där inte lika huggna ur ett
stycke som i pjäsen, får inte samma primitiva
kraft. Det blir utomordentlig
folklivsskildring, naturalistiskt detaljerad, fast av en
fränhet som i längden knappast förmår höja
filmen över det pinsamma. Poesien i stycket,
allt det där som inte sägs ut omkring
människorna. är borta och därmed det som ger
fabeln en allmännare innebörd.
Därtill kommer att vi på den här kanten
av klotet har en lite olika uppfattning av hur
en kvicktänkt och en imbecil bör se ut, när
så mycket hänger på själva utanskriften som
här. George (Burgess Meredith) är inte typen
för vad vi instinktivt uppfattar som en rejäl
grabb och Lennie (Lon Chaney j;r) har ett
alltför skandinaviskt utseende för att vi
riktigt skall kunna svälja ner hans mörker.
Man erinrar sig plötsligt att amerikanerna
alltid haft sin egen uppfattning av
skandinaver, svenskar inte minst: stora, starka och
rätt enfaldiga.
Alf Sjöberg har själv skrivit manuskriptet
till sin nya film Den blomstertid . . . Den
går ovanliga vägar, och man har ett starkt
intryck att svensk film här fått den
bilddiktare den länge väntat på. Här formas inte
bara starka och uttrycksfulla bilder på en
höft. De hör också ihop med och säger ut
något om vad som rör sig inom människorna
i det stycke genomblåst svensk
skärgårdsnatur, där historien grupperats kring den
ensamma lärarinnan, den idealistiska klockarn,
den hemkomna sjömannen med
bärsärka-gång i blodet, en ungdomsförening i första
späd knoppning, och den från alla håll
hopkammade arbetarbesättningen i gruvorna
på ön, löst folk som fått sin chans nu i
orostider, när den lokala arbetarstammen
decimerats genom inkallelserna. Det där sista
är onekligen en smula dunkelt och överhuvud
erinrar denna löskerkarlarnas invasion
snarare om ett och annat som hände under det
förra stora kriget. I den yttre fakturen är
Sjöbergs film därför kanske inte någon strikt
verklighetsskildring av år 1940.
Den säger det oaktat ut något väsentligt
om svensk tåga och den gör det på ett vackert,
djärvt och dristigt sätt. De» berättar med
poetisk stämföring och rik instrumentering
om den långa vintern inom och utom
människorna. Den berättar om ljusets och mörkrets
kamp i en liten avsides svensk trakt, där
elementen piskar på och det är långt från
hjärta till hjärta. Det blir som en
återspegling av den kamp mellan mörker och ljus
— »mot herradömen, mot väldigheter, mot
världshärskarna i detta mörker, mot ondskans
andemakter i himlarymderna» för att tala med
Paulus — som nu pågår över hela världen.
Ledmotivet »Den blomstertid . . .»förstidigt
in. Klockarn övar med sina elever på
avslutningspsalmen vid sommarlovets ingång. Det
är till att börja med inte mycket med sången,
inte mer med den än med den frusna våren
i barmarkerna. Men motivet sväller i kraft
med vårstormarna och psalmen tonar fram
för fullt i den fina slutscenen i kyrkan, där
anblicken av de bägge kontrahenterna,
lärarinnan och klockarn framför altaret, med en
gång upphäver den skepsis man i det längsta
hvst mot deras lyckliga förening.
Det är ett övermått av liv och rörelse i
filmen, något för mycket av det goda, rörelse
är inte nödvändigt detsamma som liv, men
fantasikraften och humorn hos regin och de
kraftfulla kamerasvepen över landskap och
ansikten, Gerd Hagmans sällsynt nakna och
gripande unga ansikte framförallt, gör att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
