Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
det aldrig blir rörelse utan liv. Att Sture
Lagerwall söker sig bort från det hurtigt
snarsympatiska är en nödvändighet för en
artist med så betydande konstnärligt kapital
slumrande. Men hans grepp om en ful karl
god som guld är här ännu en smula famlande.
Direkt en fågelskrämma behöver ju klockarn
inte vara. Profilen med den framåtvända,
lite tankspridda blicken påminner då och då
om en annan fuling: rockvaktmästaren Filip,
sådan Gösta Ekman framställde honom.
Arnold Sjöstrands sjöman verkar .ovanligt
hemmahörande i yttre skärgården, med
långfärder och vilda upplevelser i hamn bakom
sig.
Demokratierna arbeta i dessa tider på sina
myter. De har de fredliga erövrarna att
förstora upp i lära och liv. Detta ändamål tjänar
filmerna om Zola, Pasteur och Edison. Så
också filmen om Dr. Ehrlich, regi: Dieterle,
och hans upptäckter om blodet och
blodsjukdomarna. Den ger ett tvärsnitt genom ett
långt och idogt forskarliv, vars storhet ligger
i det envisa fasthållandet vid ett lyckligt
uppslag från tidiga år. Den lilla fula doktorn
anar redan i början av sin bana hur han skall
komma åt syfilisbacillen. Men det gäller att
visa att det är en bacill och det gäller att
överhuvud visa på bacillerna.
Den första spännande etappen blir
färg-ningsproceduren som låter en sökt fiende
isolerat framträda i preparaten. Och sen
följer i laboratoriets tystnad och stillhet den
tålmodiga fortsättningen steg för steg mot
målet. Edward G. Robinsons dr. Ehrlich
med den hår- och skäggbevuxna fysionomin,
som vi under hand se liksom skrumpna
samman under höljet, medan livslågan lyser
klarare och renare ur den skarpa men vänliga
blicken, blir liksom en personifikation av
detta tysta laboratoriearbete bakom allt det
häpnadsväckande som den moderna
bakteriologin utfört och utför. Det är som om
hela raden av skäggiga och
vördnadsbjudande gubbar i något läkarvetenskapligt
porträttgalleri tagit gestalt i honom, och
mötet mellan Albert Bassermann som den
tunge, av mödan redan märkte och från
sin ryktbarhets tron lite farbroderligt
nedlåtande Robert Koch berättar i uttrycksfull
bild mer om slutande 1800-tal och empirisk
renässans i metoden än vad ord brukar kunna
återge. Den drivne teatermannen Dieterle och
hans arkitekter har med fin inlevelse ramat
in detta stora forskningsäventyr i en
belamrad och lite instängd arbets- och hemmiljö,
som förtätar något av åttitalet och dess
vetenskapliga pionjärstämning över huvud.
Men fimen röjer också starkare än någon
föregående entonigheten i detta slags
statyresning. Man får snart sagt allt utstruket ur
doktorns liv utom arbetet, och för min del
tycker jag det är rätt trist och närmare
betänkt också föga trovärdigt med aldrig så
framstående personer som bara lever för att
arbeta, det må vara aldrig så mycket till
mänsklighetens fromma. För all del, man
har bjudit till och vid ett tillfälle får vi se
doktorn dansa vals med sitt bihang till fru
i glädjen över den första stora upptäckten.
Man skulle vilja ha mer av denna rent
mänskliga sida även hos de fredliga erövrarna.
När det gäller de stora krigsbusarna fordrar
vi numer att få se bekymren och de personliga
problemen bakom triumferna och bakslagen.
Det är inte bra om deras värdefullare
motvikter skall skildras som ett slags ädla
mumrickar, döva och blinda för allt utom sitt
livsverk. ,
Du stal min dotter, regi: Ucicky, en tysk
inspelning av en Pusjkinnovell »Postmästaren»,
är en flödande känslosam variant på
»Kameliadamen», här en bisarrt vacker flicka från
provinsen (Hilde Krahl), som blir älskarinna
åt en storfurste och under zigenarsång och
balalajkadarr vandrar vidare ur famn i
famn. Hennes pappa postmästaren vid en
liten gudsförgäten skjutsstation — man får
i en ramberättelse till livs några andlöst
vackra glimtar av slätten höljd i en oändlighet
av snö —- oroas i sin avkrok av rykten om
dotterns handel och vandel, uppsöker henne,
och nu slår flickan i honom en lögn att leva
på genom att med skickligt camouflage sätta
i seen ett sjangtilt bröllop åt sig. Komedin
blir som den här framställes gemen. Man
har svårt att bli så gripen av den som det
tydligen är meningen att man skall bli.
Flickan förlorar sin unge naive Armand på
kuppen, det förstår sig, och tar livet av sig,
medan bilden växlas till en fullpackad
tågkupé, där fadern skakar hemåt, gnagande på
ett kotlettben, salig och trött och
meddelsam. Man häpnar än en gång över hur
skiftande uttrycksskala den tunge, i sitt fett liksom
fastlåste Heinrich George förfogar över. Han
har här i själva det mjuka, lite halvskrattande
och ursäktande sättet att slå från sig replikerna
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
