Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m krönika
trollat fram draget av rysk bonde hos den
naiva och godmodigt småsluga postmästarn.
Filmens artistiska styrka ligger annars i den
lite glättade miljöbilden av elegans och misär
i det gamla oheliga Ryssland, sådant vi
uppfatta det.
I Rebecca, regi: Hitchcock, efter en tydligen
ganska hisklig roman av Daphne du Maurier,
förs man i ett första bildmässigt fängslande
avsnitt till en moderniserad gammal engelsk
rövarborg vid havet och man upplever den
unga, intagande enkla och flickskygga nya
slottsfruns möte med denna magnificens,
där minnet av den ladylika företräderskan
lever kvar i de väldiga rummen, hallarna
och gallerierna så intensivt, att man liksom
känner den dödas närvaro. Som en väl
förberedd kulmen i den långa ronden kommer
så det stora alltjämt orörda sovrummet med
dess hisnande och ändå på något sätt lugna
mått, ljusfloderna genom de nästan ofattbart
höga fönstren och deras långsamt fladdrande
draperier och det storlinjiga mönstret av
ljus och skugga i den kyligt fördrömda dagern
med bränningarna frasande utanför. Då har
man också bilden av Rebecca klar, ett otämt
keltiskt fullblod, en smula gravad i
känslolivets finare förgreningar, en kall demon, man
får lady Macbeth i tankarna. Och för hennes
så fascinerande osynliga närvaros skull är det
inte långt ifrån att man låter lura i sig själva
den grovt melodramatiska historien.
Marcel Pagnol skrev de tre lika lyckade
som ovanligt saftiga komedierna om Marius,
Topaze och Fanny och gav sig sedan filmen
helt i våld. Med Synderskan där han är sin
egen producent har han liksom velat visa hur
bra en karl med hans fantasibredd och frodiga
gemyt klarar sig utan all svidande flott
ateljéteknik. Han tager vad han haver, alltså
någon gammal söndervittrande sydfransk
stad, ställer upp kameran på det trånga torget
och i de smala gränderna, låter den med ett
uppenbart minimum av belysningsattiralj
kika in i några av det strävsamma
små-borgerskapets möbelbelamrade små hål, låter
den göra en avstickare i de torrbrända
omgivningarna, allt under det åskådaren görs
förtrogen med historien om den glade och
gode bagarn, som tog så illa vid sig av att
hans vackra fru stuckit i väg med en stark
ung herde, att han tappade lusten att baka
bröd, det matiga vita brödet som i dessa
trakter är halva födan och nära nog
någonting heligt.
Hela den lilla stån griper in, med slottsherrn
och abbén i spetsen, den förlupna spåras upp,
där hon rastar brevid sin herde bak en mur
i skugga för middagssolen, återtåget anträdes
och i skymningen smyger hon in igen till sin
väntande make. Han låtsas om ingenting och
ingen låtsas om någonting och så är brödet
räddat för denna gång. Boccaccio kunde
berättat historien. Raimu har lånat sitt
elastiska ansikte åt den lättrörde bagarn.
Han är den sydfranska livligheten med dess
våldsamma lynnesspiraler förkroppsligad. Man
kommer att tänka på en äldre, av brödet och
degen lite däst Chaplin. Det är en likhet inte
bara till det yttre.
Alle man på post, regi: Henrikson, är något
så oväntat som en svensk militärfilm där man
är borta från allt det vanliga tramset och där
den högstämda fosterländskheten
transponerats ner till ett kärvare och manligare läge, ja,
till på köpet serveras med en nypa salt.
Det är oändligt välgörande. Den enkla men
välformade historien, signerad Henrikson,
Robin Hood och Lundquist, är sobert
berättad, de aktuella beredskapsparollerna har
utan att man egentligen tänker på det flätats
in i ett halvt dussin händigt växlade motiv,
grupperade kring mannar och befäl vid ett
bevakningskompani, som förlagts till en för
spionage utsatt stor vapensmedja. Inte minst
vill historien liksom ha sagt att även en
officer kan ha sina personliga bördor att
bära i tjänsten, och Anders Henriksons
framställning av den stronga men inombords
rätt slutnötta löjtnanten gör det hela till
något väsentligt mer än en exemplifiering i
plakatstil. Filmens hårda slut passar väl
samman med dess osentimentala realism i
övrigt. Det är god beredskap.
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
