- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
20

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergmans radiodramatik. Av Per Lindberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Per Lindberg

nu skild från sin Katja, men de
återförenas genom det gemensamma intresset
för deras sexåriga dotters danslektioner.

Som sagt: stämningarna svänger. I
sketchens början en glad och frisk ironi
över Stockholmslynnet:

— Jag har förlorat mitt bättre jag i denna
förfärliga och förföriska stad. En orkan av het
bedövande karnevalsluft genombrusar Stockholm.
Man ser riksdagsmännen strömma ut på
Munkbron för att dansa cancan med madamerna till
vaktparadens toner. Ämbetsmännen lämna sina
onyttiga och likväl tråkiga sysselsättningar för
att stoja på gatorna dit även bank- och
affärsmännen förlagt sitt skoj. Luften genomsyras
av glädje. Själve Karl XIII på sin sockel darrar
i knävecken av längtan efter de utsökta plaisir
han nödgats sakna i över hundra år. Hur vill du
då att det ska gå med en liten bondgosse som jag,
den där förirrat sig i nöjenas festliga stad?

— Håna inte Stockholm —

— Jag talar inte om Stockholm — jag talar om
dess karneval. I södern klär man ut sig och roar
sig som barn, här klär man in sig i luncher och
middagar, småsliter sulor på parkettgolv eller
stärker armmusklerna med den härdande bridgen.
Jag har varit i stån i fjorton dar, jag tar min
punching var morgon och går aldrig och lägger
mig utan att ha minst en olycklig och två, tre
lyckliga föräldrar på halsen. Likafullt har jag
ökat noll komma sju på fjorton dar. Vad sägs
om det?

— Åhu, så förfärligt! All konversation borde
vara förbjuden på baler. Väggarna i varje bättre
babalong borde bära plakat med inskriften: Tig,
ni pratar bara dumheter! Kom ihåg att er
intelligens sitter i benen. Under pauserna kunde
kavaljer och dame diskret som i en boxares
klädloge diskutera den sista dansens händelser
rent sportligt, undersöka varandras muskler och
utbyta åsikter om den kommande matchens
utsikter. Dans var en gång en rit som stämde till
andakt. Kung David dansade inför
förbundsarken. Men det var då det. Att se vär
vördnadsvärde ärkebiskop dansa i kyrkan, skulle väcka
mer förvåning än andakt. Dans bör i våra dagar
vara sport och ingenting annat. Allt slidder och
sladder om litteratur, konst, moder, influensa
och politik bör vara bannlyst även mellan
dansmatcherna. Sak ska vara sak.

Sen blir tonfallet lite tyngre när Brita
börjar vantrivas:

— Jag går inte vidare på bal. Jag blir
verkligen misantrop, när jag ser dessa vämjeliga,
tillgjorda och krystade kavaljerer tävla i fånighet
med sina gäss till damer! Både man och kvinna
är så sjunkna i självkärlekens söta dy att man
knappt kan skilja könen åt. Finns det då inte
något förnuftigt sätt att förjaga ledsnad? Jag
talar nu inte om sport — det ligger på ett annat
plan, god sport nämligen, och likaså god musik
och teater. Men denna själlösa dans och denna
eviga bridge, uppfunnen av idioter för idioter —

— Håll nu i mig. Själlösa dans! Nyss hettes
det att den var själfull.

— Det var nyss. Men nyss är inte nu. Nu har
jag blivit retad vid åsynen av denna
överdum-made, svettdunstande fänad som strövar genom
rummen.

— Brita lilla, tyvärr har jag ingen
eau-de-cologne. Men här i fickan ett litet mustasch-stift
— vill du lukta på det?

— Nej tack. Säg mig istället ett förnuftigt
sätt att fördriva ledsnaden.

— Ledsnaden? Personligen har jag aldrig varit
ledsen annat än vid de tillfällen då mitt hjärta
av en eller annan delikat anledning brustit.
Menar du kanske ledsnaden på landet? Den finns
inte. Själv är jag lantpojke och har levat bland
bondpojkar och jäntor i all min dar. Aldrig var
vi ledsna av oss. Att stadsungdomen med dess
eviga biografer, dansklubbar, speljuntor etc. —
att den blir ledsen vid livet, det begriper jag
fullkomligt. Det finns emellertid både i stad och på
land ett gammalt, prövat, jag vågar säga
ofelbart medel mot ledsnad. Det heter arbete.
Ingenting leder så säkert till leda och äckel som
alltför täta nöjen och intet salt i världen är för
kropp och själ så hälsosamt som en bra dosis
arbete.

•—• Himmel, gosse, du börjar bli vansinnigt
förnuftig eller förnuftigt vansinnig. Jag tror ändå
att jag måste uppoffra mig och dansa ett slag —

Och slutligen kommer den stämning som
väl ligger Bergman själv allra närmast:
Ludwigs och Katjas barndomsväninna
Brita faller i hysterisk gråt över sin
ensamhet:

— Dansen för mig bort. Borta är jag hemma,
hemma är jag borta. Jag älskar att dansa med
pannan stödd mot en stark mans bröst. Dansen
behärskar hans hjärtas slag och jag fattiga tror
att det är jag som behärskar dem. Jag älskar
att dansa — då blir mitt liv hastigt svinnande

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free