Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Hjalmar Bergmans radiodramatik. Av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergmans radiodra m a t i k
och min lycka så flyktig att den ej hinner fläckas.
Jag älskar dansen just så som jag en gång älskade
min mors smekningar och mina flickdrömmars
gyllene ljus. Jag älskar dansen — — (brister i
gråt).
— Dansen går dig på nerverna. Undra på
det! Dessa sliskiga, sensuella moderna vidriga
dansmelodejor kan ju göra en stor stark karl
sinnesrubbad. Tänk då en liten fjollig flicka.
— För en gångs skull har du rätt. Den moderna
dansen är ingenting annat än nervsjukdom från
nigger-epoken! Bort med svarta fingrar från vita
tangenter.
Ideliga variationer på hans kära gamla
tema: flickhjärtats rörelser. Men inte längre
i romantiskt symboliska former som i Herr
Sleeman, Skuggan, Labyrinten, Årstiderna,
Sagan och Spelhuset. Utan under
förlovningsrykten och balsituationer i en högst
realistisk småborgerlig värld. Och det nu,
när han själv står på tröskeln till
förintelsen.
*
Man tycker kanske att ett festspel, två
stora och fem korta pjäser på ett år, utom
en operettlibretto och mycket annat, kunde
vara tillräckligt för en dödstrött man. Och
dock hade han nu sin största uppgift
kvar. »Clownen Jac», en roman som skrevs
som radioföljetong.
Näst sista kapitlet i romanen, »Clownens
katkes», är Bergmans testamente. Fastän
så sjuk att han knappast orkade tala,
insisterade han på att läsa upp det kapitlet
själv i mikrofonen. Några dagar efter att
det var gjort, reste han till Berlin — för
att dö. Kvar på mitt arbetsrum hade han
lämnat ännu en veckokomedi, »Bakom
masker», avsedd för maskeradsäsongen vid
det nya årets början.
En trött sketch, och mycket litet
människovänlig.
Inledningen lyder:
Vi befinna oss på en maskeradbal. Den stora
massan varelser i salen blir än till blotta skuggor,
än till praktfulla eller groteska masker, än till —
låt oss kalla det människor. Samlingen kan lik-
nas vid en matta, den är dyrbar, den bländar
ögat, men den är inte vacker. Allt som saknar
yttre disciplin och inre förnuft är oskönt.
Samlingen kan också liknas vid soplåren på ett
konfektionshus’ bakgård. En annan liknelse
tränger sig också fram: man tycker sig se en
jättestor fågelbur, fylld med alla de hundrade
arter av papegojor. Ser man synen så, blir den
nästan mer sympatisk. Den blir liksom mer äkta.
Hur skilda dessa arter och individer än må vara
— ingen torde dock betvivla att de alla äro
papegojor. Man behöver blott sluta ögonen och
lyssna till deras läten och tal för att därom
varda övertygad.
Trots sin glans är det hela osmakligt. Det är
inte mänskligt, det är förnuftslöst. Slumpen har
varit regissör, slumpen är ofta regissör. Folk
tycker om honom därför att han alltid är lika
dålig.
På maskeradbalen finns bland andra två
unga flickor, den ena maskerad som
Cleopatra, den andra som Mary Pickford. Mary
uppvaktas av en ståtlig herre, iklädd Karl
XII:s kostym och mask. Cleopatra
uppvaktas av en liten Charlie Chaplin. Ingen
av dem uppbär sin mask med någon högre
grad av spiritualitet, de enkla
privatpersonerna lysa igenom. D. v. s. Chaplin får
mot sketchens slut tala med författarens
stämma:
Allt är falskt förstås. Fall bara på alla fyra,
kryp in mellan de dansande paren, skäll och bit
dem i benen, så blir ni balens drottning.–
Ingen tror på en varelse som inte bär mask. Man
anlägger masken tidigt: det är barnmasken —■
ofta rätt genomskinlig. Sen pojk- eller
fliclc-masken — lite mera ogenomtränglig.
Mannamasken, kvinnomasken, som oftast tämligen
fulländad. Den genomskådas inte lätt, om den ens
nånsin genomskådas. Först de riktigt gamla
tappa stundom masken eller sliter den av sig.
Rycker en ung människa masken av sig, dör hon.
— Vet ni varför jag går pä maskerad? Blott
för att några timmar vila min ordinarie mask
under en tillfällig.
Sketchens innehåll är detta: han som
uppträder som Chaplin bestormar Cleopatra
med strömmar av ord för att få hennes
lidelse att slå ut, och flickan som spelar
Cleopatra faller givetvis för dessa föt-
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0037.html
