Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Verner v. Heidenstam og Norge. Av Fredrik Chr. Wildhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verner v. Heidenstam o g Norge
Arne Garborgs altid fint skårne pen har nylig
i dette tidsskrift nedskrevet en recension — lad
os kalde den saa — over »Hanna Winsnes
kogebog». Efter Garborgs livlige fremstilling at
dömme, synes bogen at have et demokratisk
norsk præg, en duft af prestegaardsvelstand.
Anderledes med min Hagdahl. For det förste er
han mandfolk, noget, der ikke vanklæder ham,
for det andet er han svensk lige ind til det aller
mindste. Dette sidste regner jeg ham til
fortjeneste, thi jeg har aldrig kunnet forstaa hvorfor
vi svensker ikke skal skrive efter vor egen
skabelon, men bare efter pariseres, danskes og
nordmænds. —–
Alt det soldatmæssigt forvovne og
förnöielses-lystne i vor natur, alt det renaissanseagtigt
sol-skinslyse, alt det ödselt flotte, det yppige, det
aristokratisk forfinede og spirituelle, skimter
frem i Hagdahls opskrifter og formelig forgylder
fade og kaseroller.
Med samme festlige ironi illustrerer
Heidenstam Hagdahls svenske egenart ved
omtalen av hans rafinerte beskrivelse av
»farceret svinehoved», som ender slik:
–-Hovedet indgnides med fedt, beströes
med revet bröd og serveres. Hvis man saa synes,
tilsættes tröfler og pistacier. — — — Netop
dette »hvis man saa synes» vilde intet dansk
eller norsk kvindemenneske skrive. Hun vilde
tænke paa samfundet, paa fru Collett eller paa
Gud ved hvad. Eller hun vilde i det mindste
sige: Hvis man har, tilsættes saa og saa meget
tröfler og pistacier. Hun vilde forklare hvor
meget man skulde tage. Men dette at kile ind,
flot og ubekymret, hvis man saa synes, saa meget
tröfler og pistacier som man har lyst til, — det
er svensk.
Vi kan ikke fölge denne
gastronomisklitterære polemikken lenger, — den er,
som sagt, ikke bare holdt i ironisk form,
og ikke alltid kamouflert. Men bare de
le-kende avsnitt vi har sitert, bör minne oss
om et meget vesentlig trekk ved
Heidenstam, et trekk som sikkert i framtiden vil
bli sterkt framhevet fordi det forklarer
meget i hans holdning i strid og diktning.
Det forklarer også meget som har med hans
forhold til Norge å gjöre. — Heidenstam
var aristokrat, han representerer en sosial
holdning og et miljö som er så godt som
3—Ord och Bild, 50 ;e årg.
ukjent i Norge, og som i Sverige var
nokså nærgående berört av det siste halve
sekels sosiale utvikling. Han var
herre-gårdsmann, representant for
herregårds-kulturen, dens stil og finhet, dens
»bröd-giver»- og patronforhold til det menige
folk. — Vi har jo flere representanter for
samme sosiale trinn i de to siste
manns-aldres svenske diktning. — Men ingen av
de andre har vært så gjennomförte i sin
holdning som Heidenstam. Derfor blev
han jo trods sin enestående stilling som
nasjonalskald og nasjonal merkesmann —
den relativt ensomme — eneren. Men
derfor var han sikker i linje og stil.
I »Klassicitet och germanism» (1898)
slår han linjen: klasisk — germansk —
svensk, og mange steder har han utdypet
hva han mener med svensk. Her og der
taler han om forskjellen på norsk og svensk,
stundom slik at vi trods forskjellen i tone
kan minnes om lovprisningen av Hagdahls
kokebok.
I artikeln om »Svenskarnas lynne» heter
det et sted:
Den hängivenhet som många svenska
konungar förmått väcka, har påtagligen mer
framkallats av deras personliga egenskaper än av
kronans glans, och en andligt och kroppsligt
underlägsen furste skulle än idag möta samma
ovilja som fordom Kristofer av Bayern. Både i
Danmark och Norge skymtas ofta bortom dagens
fejder en naivare tillgivenhet för regenthuset
såsom sådant än hos oss.
I artiklen om »Det nationella som teori
och känsla» heter det:
Det skulle kanske icke vara omöjligt att jämka
in Synnöve eller Per Gynts mor i ett
Tyrolerlandskap, men det skulle vara fåfängt att under
annan flagga än den norska vilja ställa någon
av de sträva eller extravaganta damerna i Ibsens
sista dramer.
Men slike uttalelser som kan finnes
spredt rundt i Heidenstams skrifter,
for-teller lite om hans syn på Norge. De gir
ingen karakteristikk, om de enn kanskje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
