Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
_JJ V RIG EXPERIMENTLUSTA tycktes
vara särskilt utmärkande för svenskt
konstliv hösten 1940. Den tog sig uttryck på
många sätt. Man yxade till eggande motton —
»Konst ger arbetsglädje» var ett, det blev
hejaropet på Sveriges allmänna
konstförenings affisch för den sedvanliga
höstutställningen. »Min bästa tavla» var namnet på en
originell samlingsutställning i Uppsala, där
olika ägare luftade sina favoritstycken i ett
brokigt puzzle, vars bitar härstammade från
de mest skiftande hemmiljöer, en direkt
hel-omvändning alltså av den annars vanliga
proceduren att på utställningar välja tavlor
för hemmen. Nu blev det i stället urval i
hemmen för en utställning.
Alla sätt äro bra utom de tråkiga — i
Örebro ställde en känd industriman och
samlare ut hela sin förträffliga privatsamling
i slottsmuseets lokaler. Och för inte så länge
sedan hade Fritz H. Eriksson sitt hems
konstskatter på turné genom Sverige i
Riksförbundets för bildande konst regi.
Vad utställningen i Uppsala beträffar gav
den också andra belägg på tidens estetiska
experimentiver — en av tavlorna där,
surrealisten Thoréns »Hädanfärd» ägdes av en
konstcirkel på fem akademiker, som i tur
och ordning hade målningen hängande i sin
bostad. Tavlans dynamiska ämne — det
föreställer ett skulpturfragment, ett huvud,
som ur en fast omramning, en klart
begränsande fyrkant, glider ut i en obegränsad
rymd — verkar symbolisk för konstverkets
egen ambulerande tillvaro.
Denna femmannacirkel i Uppsala skulle
kunna utökas ofantligt, om ett annat av
höstens projekt i konstbildande syfte kunde
realiseras. En tandläkare, Ferd. Samuel, har
nämligen framlagt en livligt debatterad idé
om ett »lånemuseum», vars konstbestånd
efter vissa regler tänktes cirkulera i hemmen.
Med andra ord, även termen »museum», som
hittills, om man bortser från tillfälliga
vandringsutställningar och depositioner, betytt
något relativt begränsat och till en viss
lokal knutet konstbestånd, skulle få ett
vidare omfång. Konstverken skulle lämna den
trygga statiska tillvaron och glida ut i ett
oändligt spel av kombinationer, vandra från
hem till hem och värva proselyter. Ett och
annat verk skulle väl vinna stadigare fotfäste
här och var, kanske få slutgiltig ro i ett och
annat hem, men lejonparten tänkes invecklad
i ett fantastiskt puzzle av ideliga
förflyttningar och byten. En så till ytterlighet
förgrenad vandringsutställning skulle få en nära
nog surrealistisk karaktär. Det skulle bli
något i stil med ett perpetuum mobile och
kräva ett mirakel till organisation, för att
hjulen skulle kunna hållas igång en längre tid.
Projektet, vars upphovsman inspirerats
av högst ideella motiv, förefaller ha de största
möjligheterna att nå praktiska resultat i
mindre skala inom smärre grupper,
konstcirklar o. dyl., där medlemmarna sinsemellan
gott kunna komma överens om formen för
lånetransaktionen. De där fem i Uppsala,
som samsas om sin Thorén, är ett bra
föredöme. Likaså något som sedan ett par år
existerar i Katrineholm, där man
experimenterat med »inköpsringar», grupper som
gemensamt lagt sig till med tavlor efter ett sinnrikt
avbetalningssystem.
Det är tydligt att det rör sig i landet,
livaktigheten i konstfrågor tar man ej fel på,
uppslagen hagla och signalerna ge eko. När
Riksförbundet för bildande konst för tio år
sedan satte i gång med sin omfattande
verksamhet med vandringsutställningar av nutida
konst, var jordmånen på sina håll rätt
svår-bearbetad. Nu är läget avsevärt förändrat.
Åtskilliga frön ha slagit rot. Kontakten
mellan Riksförbundet och skilda utställningsorter
upprätthålles, och nya krafter träda till år
efter år, inriktade på att plöja vidare i
terrängen. Man ställde från början in sig på
ett segt och målmedvetet arbete.
Förväntningarna ha inte kommit på skam.
Förbundets tioåriga propaganda för god konst
har dragit sitt strå till stacken. Dess roll i
folkupplysningens tjänst har också fått
oförbehållsamt officiellt erkännande. Med glädje
har man kunnat konstatera, att
anslagsbe-viljande myndigheters hårda grepp om pungen
i nuvarande krisläge dock lossat, då det
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
