Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nygrekiska kulturströmningar. Några konturer. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nygrekiska kulturströmningar
röring med medeltidens västerländska
civilisation. Om också de främmande
eröv-rarna aldrig kommo att intellektuellt
dominera, började dock i viss mån en
assimilation mellan Västerland och österland göra
sig märkbar. Frankisk konst och litteratur
beundrades och imiterades, och genom de
livliga handelsförbindelserna särskilt med
Italien skapades förutsättningar för en
kul-tursynkretism, som måhända skulle ha
äventyrat de grekiska nationella särdragens
bestånd och utveckling.
Då kom turkarnas erövring av Byzans,
en händelse som — om man så vågar
uttrycka det — räddade den grekiska
individualismen. Inflytandet från Västerlandet
upphörde plötsligt. Mellan greker och turkar
rådde också en sådan radikal åtskillnad i
religion, seder, karaktär och traditioner, att
varje sammansmältning här var omöjlig.
Dörren stängdes både åt väster och öster.
Det nationella livet slöt upp kring kyrkan,
som turkarna av politiska skäl lämnat i
orubbat bo, och det var kyrkan som
bevarade kontakten med det förflutna och
som skulle bliva den samlande moraliska
och intellektuella kraft, vilken skapade
möjligheter till den slutliga befrielsen från det
främmande herraväldet. Kyrkan förblev
densamma, och genom sitt hårdnackade
motstånd mot den västerländska teologien
räddade den den grekiska nationalismen och
dess karakteristiska drag. Såsom bevarare
av de nationella traditionerna äger kyrkan
än i dag en betydelse, som ej får
underskattas, hur mycket än dess dogmer och
läror sjunkit i glömska och övergivits.
Vill man följa de nygrekiska
kulturströmningarna, sådana dessa avspegla sig i
litteraturen, gör man det lättast genom att kasta
en blick på de olika centralpunkter, som vid
olika tider utgjorde härdarna för det
intellektuella livet. Först kommer Kreta, som
låg under venetianskt dominium och ej kom
i turkarnas händer förrän 1669 och där ett
rikt nationellt liv utvecklades. Med fri-
hetskriget skönjdes en andlig gryning bland
grekerna i Konstantinopel, och samtidigt
slog den litterära kulturen ut i full blom på
de joniska öarna. Det var en period, som
varade till framemot 1880. Slutligen var det
Athén, det nya rikets huvudstad, som drog
till sig det litterära livet och gav det dess
speciellt nationella prägel.
På Kreta var det venetianska inflytandet
begränsat till vissa politiskt och strategiskt
viktiga punkter, och ön i övrigt levde sitt
oberoende liv. Den litteratur, som här
under 1400- och 1500-talen växte upp -—
episka och dramatiska alster av för länge
sedan glömda namn — bär öbornas och
bergsbornas stolta och allvarliga prägel.
Man besjunger Konstantinopels fall, man
hyllar huvudstaden, dess stora kejsare,
Konstantin och Justinianus och den siste
Paleologen, som efter en tapper strid stupat
på dess murar, samt framför allt Kreta,
drottningen bland öar. Man möter även
pastoraler, vilkas innehåll för tanken på
Longos men även på den italienska
herdedikten Pastor Fido, liksom ock långa episka
poem, av vilka partier ännu fortleva i den
folkliga traditionen och som med händelser
förlagda till ett sagoland, ett mellanting av
Athén och Byzans, skildra den aktuella
kampen mot barbarerna, d. v. s. såväl
turkarna som de frankiska riddarna —• en
återspegling av den grekiska traditionens
motsättning mot både öster och väster. Även
åtskilliga dramatiska verk äro bevarade
från denna tid med bibliska, pastorala och
historiska motiv och på ett språk, som
visar, att den mer och mer utvecklade
ny-grekiskan redan då var i stånd att höja sig
till ett litteraturspråk. Men den publik, som
kunde uppskatta den tidens kretensiska
litteratur var en fåtalig och tvåspråkig
stadsbefolkning, och då turkarna
bemäktigade sig ön, avstannade en lovande
kulturutveckling hos ett folk, vars enda mål för
sekler framåt skulle bli att förjaga
inkräktarna.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
