Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nygrekiska kulturströmningar. Några konturer. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje Knös
såsom kathareüousa blivit statens officiella
språk, har det i gengäld blivit den moderna
skönlitteraturens språk. Denna joniska
skola har inlagt en utomordentlig förtjänst
om språkutvecklingen i en nationell anda.
Den låter också sin poesi präglas av en
varm kärlek till fosterland, frihet och rätt,
man besjunger kampen mot turkarna,
klef-ternas bragder och frihetsstriderna på
Kreta. Jämförelsen med antiken saknas; så
bringar t. ex. en berättelse från Thermopyle
icke i minnet Leonidas och spartanernas
kamp och hjältedöd utan en berömd kleft,
Som här med en handfull män kämpade mot
en turkisk armé. Dessa joniska skalder
tillhörde i regel de högre klasserna, och de
uppskattades därför att de skrevo på det språk,
som folket förstod. De voro dock mera
föregångsmän än epokbildande.
Medan den litterära renässansen
blomstrade på de joniska öarna, hade
Fanarioter-nas purism och falska romantism i Athén
skapat en blek epigonskara, som skrev
massor av dåliga verser och fadda romaner
och pliktskyldigt applåderades av en för
friskare vindar och nya impulser
främmande publik. Den litterära atmosfären var
ogynnsam, språket man använde var
frukten av de lärdes arbete och det var en klyfta
mellan litteraturen och folket.
Så kom omkring 1880 genombrottet. En
ny period började, som knappast ännu kan
anses vara slut. Man ville komma ifrån
tyngden av antikens mäktiga arv. Antikens
språk måste vika för det levande och talade
språket. Forntidens glans fick vika för en
närmare liggande realitet, Parthenon för
Agia Sofia, tanken på Perikles’ storhetstid
för drömmen om Byzans. Man skakade av
sig antikens ok och ville känna och tänka
modernt historiskt. Filhellenen blev hellen,
en representant för de krafter, som bevarat
den grekiska andan genom tiderna från
Komnenernas och Paleologernas lysande
epoker.
Den person, som nu ryckte upp och blev
den ledande inom den nyvaknande litterära
rörelsen i Athén, var den ännu levande
åttioårige Kostis Palamas. Han är den
mest universelle och mest originelle av det
moderna Greklands diktare. Folkpoesin
lärde han sig i sin ungdom av fiskare och
bönder och kom tidigt till Athén, som han
sedan dess ej lämnat. Hans yttre liv
erbjuder inga omväxlingar, men så mycket
rikare och mera växlande har hans
intellektuella verksamhet varit. Det franska
inflytandet dominerade under 1800-talets
senare del, men från och med sekelskiftet
uppvägdes det av tyska, skandinaviska och
ryska strömningar. Med en ingående
kännedom om den grekiska litteraturen förenar
Palamas en stor kunskap om den litterära
utvecklingen i Europas kulturländer, och
han anses ha rönt ett visst inflytande
förutom av de franska skalderna även av
Goethe, Ibsen och Tolstoi. Palamas
åtnjuter ett obestritt anseende i Grekland
som landets främste skald, och ungdomen
hyllar honom som sin mästare. Dock är
hans popularitet i allmänhet icke så stor,
som man skulle vänta. Många finna honom
dunkel och svårförståelig. Visserligen är
hans språk enkelt och klart, men han har
så mycket att säga, hans tanke är så livlig,
hans individualism så utpräglad, han har
en sådan benägenhet för allusioner och
symboler, vilket allt gör det även för en bildad
läsare mödosamt att följa honom.
»Konsten», säger han, »är icke till för massan, ej
ens för en liten krets, utan endast för dem
som kunna förstå den», och fortsätter: »Om
man blott har rätt att säga vad var och en
förstår, skulle man endast giva uttryck åt
vardagligheter och banaliteter, ty endast
dessa äro gemensamma för alla.» Palamas
är icke en skald för den stora publiken, men
han är det oaktat en tolk av sitt folks
känslor och tankar. Hans poesi är lyrisk och
episk med ämnen från Byzans’ glanstid,
och intelligensaristokraten glömmes för den
glödande patrioten, för mannen, som aldrig
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
