Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantik och fascism. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V elander- Philip
om nya himlar och en ny jord med en enda
Gud, som var rättfärdighetens Gud, och med
ett evangelium som var det skönaste, till
vilket människorna lyssnat,
Bergspredikans evangelium. På världsherradömets
ruiner reste det nya riket sin tron. Roms
prestige förstod det att utnyttja. Under
ännu ett årtusende blev Rom huvudstad,
andlig världshuvudstad, till trots för
fattigdom och yttre förfall.
Det tog sekler innan påvar och
köpmannafurstar, konstnärer och diktare lyckats
timra upp ett nytt Italien, rikt facetterat:
ett monumentalt Rom, ett starkt och skönt
Firenze, ett strålande Venezia, ett idogt
Genova, ett lärt Bologna och ännu många
andra småstater. De voro riken och
republiker var för sig men framgångna ur samma
smältdegel: antikens storhet, medeltidens
innerlighet, renässansens kraft och
barockens pompa.
När det adertonde århundradet gick in
var detta Italien i stort sett färdigt. Så
färdigt som det skulle bli. Men den yttre
insceneringen a grande orchestra svarade
ej mer till inre storhet. Italiens sköna land
låg splittrat, vanstyrt och fattigt, utan
förmåga till enighet, utan kraft till samlad
gärning, pressat och utpressat av spanjorer
i söder, av fransmän och österrikare i norr.
I varje lovsång som i det 18—19
århundradets mångstämmiga kör stiger till
Italiens pris klingar som ett vemodigt
ackompanjemang klagan över dess förfall.
Väl väcker ruinernas fantastiska Rom
hänförelse hos de skönandar som med
Diderot mena att »ce qit’il y a de pius beau
qu’un monument, c’est sa mine»; väl förmå
Italiens historiskt-konstnärliga skatter,
folkets och språkets behag, söderns färg och
temperament att trollbinda ett geni som
Goethe, en eldsjäl som Byron, en svärmare
som Shelley, ett original som C. A.
Ehrensvärd, ett genialt barn som H. C. Andersen,
en skald som Carl Snoilsky, ja, snart sagt
envar som med öppet och mottagligt
sinne överskrider Alperna. Men den flyktiga
medkänsla eller irritation över den fattige
italienarens miserere som skymtar i eljest
hänförda italienska reportage, går sällan
på djupet eller bekymrar sig om botemedlen.
Kanhända är H. Taine den som i sin
Voyage en Italie lyckligast förenar kritisk
blick med djup förtrogenhet och sympati
för »romantikens Italien». Han grips ofta
av medkänsla med fattigdomen, känner
avsky för smutsen och slarvet men tror
— liksom Byron — på det italienska
folkets framtid:
Detta fattiga folk är på sitt sätt både stolt,
stilfullt och sunt. Är det inte till sist italienaren
man har att tacka för att intet i detta land är
banalt eller borgerligt. L’intérét et le pittoresque
ne font jamais défaut. — Var förstår man som
här att regissera ett skådespel, världsligt eller
kyrkligt. Träd in i ett tempel, se det stråla
liksom besjälat, i mystiskt ljus. Lyss till Allegri,
till bönen ur Rossinis Moses — ön riimagine
pas, avant de les connaitre, tant de doaceur et de
melancolie, d’étrangeté et de sublimité. •—■ Var
eljest kan man uppleva att som man sitter en
kväll på tavernan, kommer där in en
gatumusikant med sin mandolin och spelar Verdi,
spelar så att man glömmer att äta. La délicatesse,
1’élégance, la varieté, l’expression de son jeu, sont
admirables. Ce pauvre diable a une dme, lame d’un
artiste et Von oublie de mänger en Vécoutant.
—-Se på själva tiggaren — i antichambren eller
på gatan, lika mycket — hur han räcker fram
sin hand, hur han säger en komplimang. Giv
honom en bättre styrelse, drägligare
levnadsvillkor och vem vet vad som kommer att hända
en dag!
Med en utsökt liknelse jämför Taine
sin tids Rom vid ett praktfullt gammalt
kopparstick: det är rivet i kanterna,
smutsat av solkiga fingrar, fläckat av fukt, men
dess förnäma skönhet, dess ädla
komposition, dess ståtliga landskap har dock ingen
kunnat utplåna, det är alltjämt grandiost.
Sådant var det Rom och det Italien
som bestod intill år 1870, i mångt och
mycket till år 1922, ja —- i vissa
hänseenden —• ännu år 1940.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
