Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantik och fascism. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V elander- Philip
varandra är hans styrka. Gud vad Gud
tillhörer, och Cæsar vad Cæsar. Men denne
Cæsar har lyckats låna mången romantisk
blå blomma från Vår Herres ängar, även
när han varit ute i allt annat än s. k.
ideella örtagårdsvärv.
Intet folk har så snabbt som det
italienska förälskat sig i modern saklighet,
romantiserat modern teknik, givit sig hän
åt en nästan naiv glädje över den
moderna människans förmåga att betvinga
och behärska jord och hav och luft. När
Rex tar »det blå bandet», när Balbos
luft-armada kretsar över oceaner och pol, när
Fiat erövrar la coppa, då jublar hela folket
som lössluppna barn. När il Duce i ett tal
vid en ingenjörskongress yttrar: »Det är ni,
mina herrar ingenjörer, som är vår tids
poeter. Ni skola dikta våra stoltaste dikter,
i sten och stål och elektrisk kraft.
Sumpmarker skola bliva till åkrar, städer skola
växa ur intet, vägar tränga fram genom
ödemarker, broar spänna över avgrunder.
Detta är den poesi som framför allt är
levande hos varje fascist och italienare!»,
så går hans ord rakt till hjärtat. En svensk
mekanikerpojke behöver inte sådana
»ord» för att trivas med sitt »jobb» och
kanske till och med bli en John eller en
L. M. Ericsson. Men för en italiensk pojke
äro de vinet till brödet, kunna de bli
gnistan som tänder.
Italienaren förstår ej blott med sitt
förstånd, men med sitt hjärta sin ledares
valspråk: bisogna dramatizzare la vita, och
anser liksom han, att »en regering får ej
vara tråkig». Ett lidelsefullt och lättrört folk
som älskar färg och teater, behöver en
regering vilkens ord och gester tala till
sinnena, vilkens åtgärder förekomma som
heroiska dåd. Men bonden och
hantverkaren vet också att ord är ord men bröd är
bröd och har ingenting emot att ledningen
-— liksom han själv •— hejdar sig emellanåt,
när det gäller brödet.
Det hette en gång, att det var bättre
att leva en dag som ett lejon än hundra år
som ett får. När lejonet kände på sig, att
man i djunglarna borta i väster inte ville
slåss och inte var beredd på att slåss, så slog
lejonet till med sin tass, i Abessinien, i
Spanien, i Albanien. Nu har det inte på
länge varit tal om att »leva farligt».
Lejonet har visserligen aldrig låtit förstå att
det ämnade hålla sig borta från
krigsstigen, men det dröjde så länge innan något
rytande förnams att många invaggade sig
i säkerhet. När tassen lyftes på nytt så
var det till ett ovärdigt slag. Inte därför
att rivalen som den i första rummet
träffade, rivalen om de rika jaktmarkerna
kring Mare nostrum, var en blodsfrände
— sådan är nu en gång också de
politiska och ekonomiska djunglarnas hårda
lag — men därför att bytet redan låg
slaget, sargat, blödande till döds.
Facismen har givit Italiens folk många
både goda och dåliga, både nyttiga och
farliga läror. I fjortonde bandet av
Encyclopedia Italiana, på bokstaven F, har
statschefen själv givit sitt svar på frågan:
vad är fascism? »En religiös
världsåskådning snarare än en politisk», proklamerar
han där bland annat.
Fascismens filosofi är framsprungen ur
historiska fakta. Världen är ej den materiella som
framträder på ytan, eller människan en isolerad
varelse till att leva ett stundens njutningsliv.
Hon är genom en etisk lag förenad med
generationer fore henne och efter henne. Hon är ett med
fäderneslandet, levande ett högre liv än egoistens,
förnekande sig själv, offrande sina intressen,
måhända sitt liv, för den andliga tillvaro som
skänker henne hennes värde som människa. —•
Fascismen är en allmän reaktion mot ig
århundradets positiva materialism och
degenerering; 19 århundradet var individens, socialismens
och liberalismens, 20 århundradet kommer att
bli auktoritetens och statens. — Livet är en
kamp. Det tillhör erövraren som fysiskt, moraliskt,
intellektuellt visar sig det vuxet och värdigt. —
Fascismen tror varken på nyttan eller
möjligheten av »den eviga freden». Den föraktar
pacifismen, som föredrar flykt framför strid och
feghet framför offer. Endast kriget för hän till
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
