Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantik och fascism. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantik och fascism
mänsklig energis maximum och skänker
adelsmärket åt dem som äga mod inför alternativet
liv-död.
Den gammalromerska ränningen är
omisskännelig. En äldre generation som känner
tvånget och uniformeringen och
genomskådar brutaliteten, familjefadern som dignar
under skatterna, och modern som ser
regimen gripa efter hennes småttingar och
enrollera dem i statsmaskineriet redan
från sexårsåldern, är betänksam och
kritisk. Men barnen och ungdomen, som inte
bara njuter trumvirvlar och tribuner men
också — och just de bästa ibland dem —
äro modiga och villiga till offer, de jubla
och följa. De veta att deras Duce stigit
av egen kraft ur folkets djupa led, hans
levnadssaga är för dem ett fantastiskt och
eggande äventyr. Han är en
fullblodsitalienare som älskar handling och applåder,
men som är likgiltig för guld, ägodelar,
komfort, vars kost är torftig och vars
arbetsbörda är enorm. De se i honom il
†ondatore del Imperio och glömma de
ekonomiska problemens vanskligheter för det
suggestiva sätt på vilket de städse
sammankopplas med de ideellt mänskliga och
nationella: »Mitt mål är ett kraftigt, rikt,
stort och fritt italienskt folk.»
Det grandiosa uppbyggnadsarbetet efter
stora linjer och som regel i klassiskt enkel
stil, universitetsstäder och bondestäder,
sportcentra, administrations- och
kommunikationsbyggnader, moderna, billiga
hygieniska bostadsområden i stad och på
land — allt detta växer ur jorden, snabbt
och väl, som berört av il Duces trollspö
och kommer medborgaren att glömma att
det är skapat av hans egen möda och hans
egna umbäranden. Storgodsägare,
finansmän och industrimagnater söka i
regeringsförklaringen: »Vi ha genomfört revolutionen
på latinskt vis; i motsats till ryssarna skola
vi städse respektera kyrkan, kronan och
privatkapitalet», sin tröst för svidande
skatter och exproprieringar. Den fattige, som
sett den italienska socialismen ryckas upp
med roten, anar — fast han inte vet det
teoretiskt — att det är en myt att hans
Duce skulle vara konservativ, eftersom
fascismen själv är en form av statssocialism.
Han säger: nog har jag det hårt, hårdare
än min far, men Italien har blivit stort och
min bambino skall få det bra.
Utlänningen som njuter ordning, precision,
snygghet, som tjusas av charmant upplagda
expositioner sådana som Augustus- och
Mineralutställningarna i Rom, Triennalen
i Milano, Expo i Paris, i New York, i San
Francisco, symfonier i marmor och metall,
i brusande, speglande vatten, i spelande
ljus, skimrande siden, gnistrande glas, säger:
Se där! Italien har vaknat till nytt liv.
Detta folk har skönheten till arvedel! Det
behövde blott en Mussolini som bragte
dess håvor i dagen.
Redan år 1912 skrev Sorel: »Denne
Benito Mussolini är ingen vanlig socialist.
Tro mig, en dag skall ni se honom i spetsen
för en helig brigad, saluterande Italiens
flagga med svärd i hand. Han är en italienare
av femtonde århundradet, en condottiere.»
Denne condottiere har axlat romerska
kejsares mantlar, beväpnat sig med stora
diktares ord och räckt handen till påve
och kung för att nå sina mål. Men dessa
mål —- och det är det värdefullaste — ligga
i framtiden. Ett folk som är starkt och
sunt, en jord som är rik och välskött, en
industri vars maskiner sjunga nutidens
melodi, ett land vars gränser värnas — och
vidgas —• om det växande släktets väl så
kräver. Där ligger fascismens skönaste
romantik.
Detta bidrag kom redaktionen till handa före de sista månadernas italienska händelseutveckling.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
