Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Stockholm under forntiden. Av Birger Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birger Ner m a n
14. Guldhål sr in g. Funnen vid
Fager näs, Näsh ult a socken,
Södermanland. Diam. c: a 25 cm.
ligt Snorre hade han avspärrat mynningen
med järnkedjor. Snorre uppger, att
mynningen heter Stocksund eller Stocksunden,
och alla källorna omtala, att i närheten
ligger ett näs, som utgår från eller bär
namnet Agnefit. Vi befinna oss alltså vid
Norrström och Stadsholmen. Det är
tydligt, att sagorna trott, att från
Stadsholmen utgått ett näs, som förbundit
denna med det nuv. Södermalm. Olovs
räddning sker nu enligt den Legendariska
Olovssagan och Styrmer genom ett under.
När han finner, att sveakonungen spärrat
mynningen, faller han i bön, styr ned på
Agnefit, och näset spricker nu sönder,
varefter Olov med sina skepp far oskadd
ut på havet. Snorre däremot söker taga
saken mera realistiskt och berättar, att
Olov lät gräva igenom näset vid Agnefit:
Det regnade mycket vid denna tid. I hela
Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Mälaren,
men blott en mynning går till havet ur Mälaren,
och den är så smal, att många åar äro bredare.
Men när det regnar mycket och töar, faller vattnet
så häftigt, att det uppstår fors i Stocksund,
och Mälaren stiger så högt, att det blir stor
översvämning. När nu graven nådde sjön, lopp
vattnet och strömmen ut; konung Olov lät då
på sina skepp lägga styrena ur lag och hissa
seglen i topp. Det var god vind. De styrde med
årorna, och gingo skeppen med fart ut över
grundet och kommo alla oskadda ut på havet.
Men svearna foro då till Olov sveakonung och
sade honom, att Olov digre hade kommit ut på
havet. Sveakonungen gav stora förebråelser åt
dem, som skulle ha vaktat, att Olov icke komme
ut. Rännan kallas sedan Konungssund.
Aven de andra källorna uppge, att
rännan fick namnet Konungssund, och
Styrmer har det intressanta tillägget »men
Stockholm det som sprack av mellan
mynningen och Konungssund».
Att Olov den helige företagit ett
härnadståg in i Mälaren ha vi ingen anledning att
tvivla på. Men alldeles uppenbart är, att
berättelsen om hur han sluppit ut tillhör
diktens värld. I två versioner kommer han
ju ut genom ett under, att näset spricker
itu, men inte mycket sannolikare är, att
han skulle ha kunnat rädda sig genom att
gräva igenom ett näs alldeles inpå ögonen
av den fientliga hären. Genomgrävningens
overklighet framgår också därav, att
Söderström existerade vid tiden omkring år
1000 och att här alltså icke fanns något
näs att gräva igenom. Det är uppenbart
ett sagomotiv, som apterats på Olov, och
verkligheten har förmodligen endast varit,
att han på något sätt lyckats taga sig ut
genom Söderström.
Snorre har en intressant uppgift vid
skildringen av Olovs försök att taga sig ut
vid Stocksund. Han säger, att på ena
sidan av sundet befann sig ett kastell. Man
har stundom ansett, att Snorre här skildrat
förhållandena så, som de voro på hans egen
tid i början av 1200-talet, och att han utan
vidare antagit, att de varit likadana
omkring år 1000. Men detta är kanske att
bedöma Snorre för enkelt. Man förstår
icke, varför det skulle vara orimligt, att
man i början av 1200-talet i Sverige skulle
ha haft ett minne av, hur det såg ut vid
Norrström två hundra år tidigare, liksom
att Snorre vid sitt besök i Sverige skulle ha
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
