Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fru Heiberg. Af Harald Mogensen - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
sikre Grund her i Livet. I Vinteren 1854—55
begyndte hun Nedskrivningen af »Et Liv»,
hvori hun bekræfter sig selv i sin Kærlighed
til og sin uendelige Taknemmelighed over
for Johan Ludvig Heiberg. Denne
Hyldestbog til ham groede frem af alle disse Breves
søgende Tvivl og bitre Anklager netop som
en Protest mod dem. Et af Brevene fra
1855 begynder saaledes: »God Dag, Du
haarde kolde Månd, som jeg tiltrods for
Din Kulde dog holder saa meget af.» Hun
beviste Sandheden af disse sidste Ord i sin
Bog »Til Minde om Johan Ludvig Heiberg»:
»Et Liv, gjenoplevet i Erindringen».
Jag har her valgt at skildre Brevene i
»Fra det Heibergske Hjem» som et intimt
og brutalt sandt Portræt af den store Skue-
spillerinde og den lidende Menneskesjæl
Johanne Luise Heiberg. De kan læses under
talrige andre Synsvinkler: som et
enestaaende kulturhistorisk Billede af det Hjem,
som var Midtpunktet i det dannede
København midt i forrige Aarhundrede, som et
teaterhistorisk Kildeskrift, som en
litteraturhistorisk Hjælpekilde ved Studiet af
Digteren Johan Ludvig Heiberg. Men sin
ypperste Tiltrækningskraft — særlig for
nordiske, ikke-danske Læsere uden
Detailkendskab og Interesse for
Bieder-meiertidens Danmark — besidder disse
enestaaende menneskelige Dokumenter i
Billedet af den fyrretyveaarige Kvindes
smertefyldte Sjælekrise.
Januar 1941.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
N GOD IDÉ är vard att spridas. Den i
förra konstkrönikan omnämnda utställningen
i Uppsala »Min bästa tavla» fick en
efterföljare i huvudstaden under den något
varierade rubriken »Mitt bästa konstverk». Den
till förmån för »Rädda Barnens» verksamhet
anordnade utställningen upptog till
bristningsgränsen en rad salar i Konstakademien.
Någon anmälare begagnade den hjärtliga och
vänligt respektlösa beteckningen »ett
konstens knytkalas» för att karakterisera
evenemanget, som blev en lysande publiksuccé.
Och med rätta, ty nog värmde det sinnet att
i dessa tider av betryck och ransonering —
även i fråga om den andliga tilldelningen — få
uppleva ett så på skönhetsvärden laddat
mixtum compositum som denna utställning.
Heder åt arrangörerna som på rekordtid
trollade samman 331 konstverk, av vilka
drygt hälften hade en dignitet av högsta
klass! De välvilliga utlånarna med H. M.
Konungen i spetsen hade släppt till
mästerverk av Frans Hals, van Ruisdael,
Delacroix, van Gogh och en hel rad franska
impressionister för att inte tala om en lödig
samling äldre svensk konst, där knappast
något namn av betydenhet saknades.
Det mest glädjande var dock
nutidskonstens framträdande plats i materialet.
Här gavs ett eklatant bevis för det levande
och mångsidiga konstintresse, som banat sig
väg och som i detta nu torde utgöra ett av de
mest sympatiska dragen i svenskens andliga
utrustning.
Det är alltid roligt att leka statistiker: de
senare tiders svenska konstnärer, som av
olika anledningar fått med största antalet
verk på utställningen voro Leander
Engström (sex), Karl Isakson (sex), Ernst
Josephson (sex), Carl Larsson (fem), Bruno
Liljefors (fem), Hilding Linnqvist (fyra), Axel
Nilsson (sex), Karl Nordström (fem), Helmer
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
