Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Georg Brandes och Norge
Av Sten Linder
DEN fjärde delen av det redan i två
tidigare artiklar i denna tidskrift behandlade
samlingsverket Georg och Edvard Brandes’
Brevveksling med nordiske Forfattere og
Videnskabsmænd[1] omfattar Georg Brandes’
korrespondens med den norska falangen av »det
moderne Gjennembruds Mænd». Då det är
fråga om sex olika norska adressater och
bägge parternas brev i regel återges, är det
ej underligt, att ifrågavarande del svällt ut
till två halvband. Å andra sidan äro de flesta
av de sex författarnas brev till Brandes
redan kända från tidigare norska brevsamlingar.
Det egentligen nya är därför att här
få läsa dem i sammanhang med Brandes’
svarsbrev, något som ju i och för sig innebär
en stor fördel. »Det er aldrig heldigt for en
dialog at man kun kan høre den ene persons
repliker og må gætte sig til den andens»,
skriver Henrik Ibsen till Brandes apropå en
annan, »ensidig» brevsamling.
Tyvärr ha dock just i korrespondensen
mellan Brandes och Ibsen den förres brev
kommit att saknas, vare sig nu Ibsen själv
ej brytt sig om att bevara dem eller de på
annat sätt förkommit. Beklagligt är detta i
varje fall, då relationerna mellan den danske
kritikern och den förnämste av de
ifrågavarande norska diktarna äro av största
litteraturhistoriska intresse; det har bl. a.
rått meningsskiljaktighet mellan de bägge
litteraturforskarna Francis Bull och Paul V.
Rubow angående huruvida Brandes mottagit
några avgörande impulser från Ibsens sida
och inte bara tvärtom i det vapenförbund,
som högtidligt slöts mellan dem år 1870 med
arbetet på »menneskeåndens revoltering» till
uppgift. Så mycket är säkert, att Brandes’
essäer om Ibsen, vilka så småningom växte
ut till en hel bok, vittna om både större
respekt och djupare intresse än han visat
för någon annan samtida nordisk diktare,
likaväl som att Ibsens lyckligtvis bevarade
brev till Brandes äro både flera, längre och
innehållsrikare än dem sfinxen i regel brukade
unna sina korrespondenter. I efterskriften
till sin Ibsenbok 1898 anmärker Brandes
också, att han »har følt hans (Ibsens) Væsens
Ejendommelighed fuldt saa stærkt i hans
personlige Udtalelser og hans Breve som i
den indirekte Meddelelse af hans Væsen,
han i Dramerne giver».
Okritisk var ju kritikern Brandes aldrig,
och även ifråga om Ibsen gjorde han
givetvis sina väsentliga förbehåll. De gällde t. ex.
den romantiska ytterligheten i Ibsens
individualistiska frihetsbegrepp, vilket denne
utlägger för Brandes i den bekanta
brevpassus, som mynnar ut i satsen: »Hvem
borger mig for at ikke 2 og 2 er 5 oppe paa
Jupiter?» Härtill anmärker Brandes i sin
Ibsenbok i diplomatiska ordalag, att han »er
ikke sikker paa fuldt at forstaa ham paa
dette Punkt; hans Tankegang er mig
fremmed». Den mest fundamentala olikheten
mellan deras naturer kommer dock fram i ett
brev, där Ibsen uttrycker sitt ogillande av
Brandes’ polemiska taktik — denne
försummade som bekant ogärna ett tillfälle till
»Forklaring og Forsvar» — och i stället
rekommenderar honom sin egen aristokratiska pose:
Vær fornem! Fornemhed er det eneste våben imod
sligt. Se lige ud; svar aldrig med et ord i aviser; hvis
De i Deres skrifter polemiserer, så ret aldrig polemiken
mod dette eller hint bestemte angreb; lad Dem aldrig
mærke med at et eneste ord af Deres fiender har
bidt sig fast i Dem; kort sagt, træd op som om De
slet ikke aned at der var nogen modstand. Og hvad
livskraft tror De vel Deres modstanderes attentater
har? — — — Altså, gør Dem blot ikke gemen med
alskens slags og sådant noget. Begynd en ny række
forelæsninger, uforstyrret, urokket, med irriterende
sindsligevægt, med glad affejende ringeagt for alt
det som ramler sammen til højre og til venstre. Tror
De det ormædte vil kunne stå imod!
Även på denna brevpassus finner man
repliken på ett ställe i Brandes’ Ibsenbok:
Det Ideal af aandelig Fornemhed, der udspringer af
(Ibsens) Livsanskuelse, synes mig da heller ikke at
være det højeste. Vistnok sørger en udmærket
Skribent bedst for sin ydre Værdighed ved aldrig at ses
i Dystløbtummelen eller Haandgemænget; vistnok er
det fornemt at holde sig tibage, aldrig blande sig i
[1] Georg og Edvard Brandes’ Brevveksling med nordiske Forfattere og Videnskabsmænd. Udgivet af
Morten Borup under Medvirkning af Francis Bull og John Landquist. IV: 1—2. Khvn 1939, Gyldendal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0192.html
