Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ge de en levande bild både av honom själv
— det norska åttitalets lyckoprins, som redan
vid debuten fått publikgunsten i faddergåva
— och av hans lukulliska Garman & Worsemiljö.
Att Kielland trots dessa alltför lyckliga
förutsättningar blev någonting mera än
»Verdensmanden fra Stavanger» — som
Brandes roade sig med att kalla honom -—
kunde han framför allt tacka två människor
för: Sören Kierkegaard och Georg Brandes.
Genom att i den förres skrifter tillgodogöra
sig redlighetskravet och i den senares
indignationen var det, som Kielland blev
åttitalsförfattare, och ännu fram på nittitalet sysslar
han i breven med projektet på en populärupplaga
av Kierkegaards Øieblikket, med
förord av Georg Brandes utgiven av
Alexander L. Kielland.
Brandes’ tidigaste brev till Kielland visa
den skicklige litteraturdoktorn i sitt esse.
Med osviklig säkerhet tar han patientens
puls och ställer diagnosen:
De staaer saaledes for mig: Faren for Dem vilde
være at blive accepteret af den herskende
Spidsborgerlighed som en Art vittig maître de plaisir, der
sagde dem drøie og skarpe Smaating, men indenfor
den foreskrevne Ramme, saa man følte sig lige
god for det, kunde lee med, lee selv og blive ved at
være den man var, for saa engång, naar De fik hvide
Haar, at kunne udnævne Dem til Æres-Spidsborger.
Naar De blot vil, er en meget større Fremtid Dem
forbeholdt.
Han förstår också att blanda till den rätta
medicinen, som skall stimulera den unge
debutantens äregirighet, och han ser genast,
att denne unge man är den rätte att skriva
den moderna roman, som han förgäves
sökt egga Björnson till att försöka sig på:
Se! De har et stort Fortrin for Deres berømteste
Mænd, Bjørnson og Ibsen. De tør sige mere, gribe
dybere, mere ubarmhjertigt, De tilhører en yngre
Slægt, er ikke bleven dykket saa dybt ned i
Sødmælksidealismen og Brækvandsromantiken skjøndt
De muligvis i Deres tidligere Ungdom har maattet
drikke mangen Snaps deraf. Nu vis at en anden
Slægt er kommen. De to Gamle arbeide sig nu
møisomt løs; vis, at De har et Forspring. De Gamle kunne
ei skrive en norsk Roman; skriv De en, eller en større
Novelle; det kan de Ældre heller ikke. Kort sagt
Feltet er aabent foran Dem.
Knappt har heller patienten fått denna
mixtur i sig, förrän han springer upp,
stammande av förtjusning och arbetslust: »Nu
har De kastet en Brand i min Sjæl — en
Roman! en virkelig Roman, tror De, at jeg
kan? — Opgaver — siger De — det er
igrunden Synd, at jeg ikke har mere Mod; men jeg
tror dog, det skal gaa bedre, naar jeg faar
mere Fodfæste i Literaturen.»
Romanen skall först heta »De Misfornøiede»,
men titeln ändras sedan till Garman & Worse
på grund av en motsvarande förskjutning av
innehållet: »Jeg ved ikke hvorledes det gik,
men jeg fik den ikke saa bitter som den skulde
været; næste Gang skal det blive bedre.»
Vartill doktor Brandes barskt genmäler: »Jeg
vilde ønske Deres Roman var hvas, ei tam,
vi gaae tilgrunde af Tamhed i Norden.» Dock
torde Brandes i tidens fullbordan ha kunnat
känna sig åtminstone relativt nöjd — liksom
eftervärlden känner sig fullt nöjd — med den
blandning av bitterhet och gemytlighet, som
kom att känneteckna Kiellands förstlingsroman.
Det har emellertid sitt intresse att
konstatera, att när man i Kiellands andra
roman, Arbeidsfolk, så tydligt märker
inflytandet från Strindbergs åtskilligt fränare
satir i Röda rummet, så har även Brandes
här haft ett finger med i spelet. Han skriver
nämligen i ett senare brev till Kielland:
»De bør læse August Strindbergs ’Röda
Rummet’ som høilig har overrasket mig.
— — — Skarpere, hvassere, bitrere, mandigere
end ’Garman & Worse’ med et Talent,
der nærmer sig til denne Bogs Forfatters, kun
karikerer han paa en altfor grov og engelsk
Maade.» Trots det sista omtänksamma
förbehållet i Brandes’ lovord över Röda rummet
kom Kielland tydligen att i någon mån
förläsa sig på Strindbergs roman; Brandes
finner sig nämligen sedan föranlåten att
mot Arbeidsfolk rikta alldeles samma
anmärkning som mot denna: »Det var en Styrke i
G. & W. at Biskoppen ei var karikeret;
her nærme mange af Personerne, meget af
Fremstillingen (som f. Ex. af Departementslivet)
sig til ren Karikatur.» Kielland blev
nog en smula förbluffad över att nu få höra
sådana invändningar från Brandes’ håll,
men episoden är karakteristisk för dennes
vaksamhet också beträffande den konstnärliga
sidan av saken.
Även ur brevväxlingen mellan Brandes
och Kielland utvecklade sig snart ett
hjärtligt vänskapsförhållande. Men också i detta
fall var det Brandes’ diktatorstendenser, som
med tiden började kännas tryckande för den
andra parten. Redan på ett tidigt stadium
dyker en och annan förvånad fråga upp i
Kiellands brev: »Vilde De synes bedre om
mig — ja vilde De endog være tjent med,
at jeg troede Dem i den Forstand, at min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
